The user experience is never digital

https://www.barncancerfonden.se/for-drabbade/leva-med-barncancer/supersnoret/

[Reading time: approx. 2 min]

One of the best examples of #gamification (and user experience design) in my book, is a completely non-digital one. The experience itself is never just digital. Digital isn’t an important aspect of a designed experience at all. It Is the experience itself an the emotional response to the design that’s the important thing. Digital sometimes just happens to be a natural part of the solution. And then again, sometimes it’s not. What we experience, when we experience great design, is being immersed in something that makes our ”here and now” feel as the exact right place and time to be. And we are feeling empowered by the things and the people we interact with. Reaching that goal is always dependant to finding the right means for the context.

Working as a hospital clown at hospital in northern Sweden for the last sixteen years I came across some really good design. The dutch counterpart of Swedish ”Barncancerfonden” came up with the perfect way to enhance the rehab Journey for kids diagnosed with cancer. The design is called ”The super string” and consists of a necklace string that you get when you start your treatment. Day one you get your first bead called ”the bead of hope”, which is the start bead. Then you get one bead for each step and every memorable occasion during your treatment. Such as having a birthday, getting good news, having a shot of cortisone, going home etc etc. You can, during your treatment and after, use the necklace to tell the story of your process and what you have been dealing with.

I think this is such a brilliant example of storytelling and feedback since it meets the user in exactly the right context. And digital is not part of the primary solution here at all. But still meets the rules for motivational design providing clear goals, rules and a juicy feedback loop. And just as any other great gamified solution it drives and supports a certain behaviour. Making the experience managable and easy to overview. And the execution and context taken into consideration here is so relatable to the kids: Telling a story making and bead necklace. And of course it could be digitalised. But should it?

So what can we learn from this example? An app still isn’t the solution to every problem. And digital isn’t always the only or even the best solution. And even when it is – it is only a brief part of the full experience!

Read more at:

https://www.barncancerfonden.se/for-drabbade/leva-med-barncancer/supersnoret/

Annonser

När jag blev trollad av en identitetstjuv

– Hello… am i talking to Jan Bidner?

– Eh, yes… That’s correct.

– Hi, my name is Patrick and i am calling from Switzerland

– Hi, Patrick.

– You are working at Sogeti and you are a Gamification Expert?

– I am working at Sogeti, yes.

Så började samtalet. Mannen på andra sidan luren lät besvärad och kämpade sig omständigt fram till sitt ärende. Kände jag nån i Schweiz? Kände jag nån Ivana? Jag svarade att det var möjligt men inte vad jag på rak arm kunde påminna mig. Jag undrade i vilket sammanhang det var han syftade på. Det är nämligen, reflekterade jag sanningsenligt, inte helt omöjligt att jag träffat en person på nån konferens nånstans som jag på rak arm inte kunde dra mig till minnes. Eller som jag haft en dialog online på Twitter med eller i nån sån där Facebookgrupp om Gamification. Men just det namnet kändes efter en del rådbråkande helt obekant. Hurså? Patrick tvekade. Jag frågade honom om det gällde mitt expertisområde. Nä, det gjorde det inte, det var bara på så sätt han hade hittat igen mig. Efter ett tag så kröp det fram att han sökte en person som varit i kontakt med hans mamma (Ivana) och som använde sig av mitt namn och skickade bilder på mig och min familj och som också gav sig ut för att vara jag. Dvs ”en Gamificationexpert som jobbade på Sogeti och hette Jan Bidner”. Och som hade 3 barn och en fru. Och som skulle tala på en gamificationkonferens i Sverige till veckan. Och som nyligen hade varit och genomgått en operation i London. (Vilket inte stämmer). Och som varit i USA och gjort affärer för ett tag sen. (Vilket inte heller stämmer). Och denne någon, som alltså utgett sig för att vara jag, hade sen berättat för hans mamma Ivana att han (jag) låg i skilsmässa med med min fru. Patrick undrade om jag var säker på att det inte var jag som var jag. Jag svarade att jag definitivt var säker på att jag var jag men att jag trots det absolut inte haft nån som helst dialog nyligen med någon Ivana. Och inte heller låg jag i skilsmässa med min fru. Plötsligt började det kännas lite olustigt. Nästan schizofrent. Men framförallt… konstigt. Till saken hör att jag är väldigt transparent på nätet. Både mitt Facebookonto och min Instagramprofil är (har varit) helt öppna. Jag postar, länkar, skriver, kommenterar och taggar hejvilt. Men en öppen profil. Postar jobbförehavanden och familjesituationer. Checkar in och likear. Jag är i princip som en öppen bok på internet. Nåja, nästan i alla fall. Den här presumtive bedragaren hade berättat om sin dotter också, för Ivana. Höll hon inte på med hästar. Och hette hon inte Charity Bidner? Det stämde ju inte alls. Men ändå… Kunde det vara så att nån ändå försökte utge sig för att vara jag? Det kunde ju faktiskt vara den personen som gjort ett dåligt jobb med researchen. Och missat lite i bilden. Varför nu nån skulle vilja vara jag… Jag bad Patrick att skicka nån form av bevis. Hur skulle jag annars kunna veta att det inte var han som försökte stjäla min identitet? Som försökte köra en social-engineering-konst på mig?

– Kan du skicka en skärmdump? Nånting i någon form av kontext, bad jag. Vilket nummer ringde han ifrån?

Så Patrick skickade bilder. Bilder plockade direkt från mitt öppna Instagramkonto. Ett på mig med min familj. Ett på mig och min dotter. Ett på mig som barn. En bild på mig och en bekant. Inga bevis på nånting. Bara lösryckta bilder. Jag bad honom ta en skärmdump på nån form av dialog eller en chatt där bilderna förekom. Det var bara via telefon som kontakten hade skett, tydligen. Vare sig via webb eller sociala media-konton. Men nu blir historien ännu skummare. Patrick (eller Calvin Sixt som han nu efter en del grävande säger sig heta) berättar att allt det här hade börjat rullas upp när Londonpolisen hade kontaktat hans mamma för att försöka få tag på den här ”Jan Bidner”. Det visade sig nämligen att den skummisen under tiden för sin påstådda operation i London skulle ha inlett en relation med en kvinna där  som nu varit försvunnen i 11 dagar och efterlyst av sin mamma. Och nu hade de fått tag i Ivanas nummer som polisen hade spårat (?) Så nu var nog polisen sugen att få tag på mig (!) i relation till försvinnandet. På något sätt hade alltså polisen gjort kopplingen till Ivana. Och vidare till mig. Eller ja, till den person som utgav sig för att vara jag. Det här lät nu riktigt snurrigt. Men då berättade Calvin att jag (han) dessutom skickat en passbild för att bevisa att ha faktiskt var den han sa. Vilket datum var jag född, undrade Calvin. Jag svarade 19 maj – eftersom även det är öppna uppgifter som går att hitta lätt på nätet. Inget nytt alltså. Men, mitt pass… Kunde det verkligen vara sant? Mitt pass?!? Jag fick kalla kårar? ”Are you fucking kidding me?!” – så jag bad honom skicka bilden. Han skickade den. Det var sant! En bild på mitt pass! Hur var det ens möjligt? Inte kunde väl jag vara så inåt helvetes korkad att jag lagt upp en bild på mitt pass på sociala Media?! Aldrig… eller? Kunde jag? Jag scrollade i mina flöden med tilltagande tunnelseende. Och jag tackade Calvin för tipset och sa att jag skulle ringa polisen på en gång. Det här måste gås till botten med. Kunde de ringa honom vid behov? Ja, sa Calvin, det gick bra. Bilden i hans Whatzapp-profil undrade jag. Var det hans mamma Ivana? Ringde han från Ivanas nummer? Ja, svarade han. Det var så det var.

När jag hade lagt på lurenså började tvivlen växa. Jag tittade på passbilden igen. ”Emergency Passport”… ah, den bilden. Jag mindes plötsligt. Jag kom till flyget utan pass inför en Londonresa och tvingades slänga ut 900 kr på ett snabbpass hos polisen på Arlanda. Jag instagrammade bedriften. Där var kortet. Långt ner i mitt instaflöde. Inga siffror och detaljer. Men ändå. Pucko jag.

Jag pratar med mina ledningsgruppskollegor Johannes och Patrik och berättar den osannolika historien för dem i korta drag. Visst måste det vara fejk? Eller? Men vem är det som fejkar? Det måste väl vara Calvin. En del detaljer är ganska ologiska. Men passet. Den detaljen. Tur att jag hittade även det i flödet.

Lite senare kommer min chef förbi. Calvin Sixt har ringt igen och frågat min chef om jag jobbar där. Min chef har svarat diplomatiskt och undvikande och hänvisat till GamifyUs när Calvin frågar Johannes om hur han kan få tag i mig. Han har, berättar han för honom, trots försök, inte lyckats få tag i mig. Vilket både jag och Johannes vet är en lögn.

I över 30 min pratade vi. Calvin eller vad han hette var bitvis väldigt övertygande. Så här i efterhand så var det flera detaljer som var rätt skumma och ologiska. Men tillräckligt många pusselbitar stämde och han var verkligen skicklig i sin spelade oro. Men jag kan verkligen fundera vad han ville. Och hur han hade tänkt använda eventuell information. Jag gav honom ingenting han inte redan hade. Förutom mig själv. Jag vacklade när han berättade detaljer om mig och vad jag skulle göra. Vad jag hade gjort. Och skickade bilder på min familj. Det kändes kladdigt. Och gav mig en funderare. Spelar det nån roll att jag är så transparent som jag är? Att jag syns en del i media och uttalar mig? Är jag en tacksam måltavla? Eller hade han hittat mig ändå? Var det mig eller Sogeti han var ute efter? Jag kollade efter profilbilden i Whatzapp igen. Den som Calvin sagt tillhört hans mamma. Nu var den borttagen. Det blev en polisanmälan av det till slut. Mest för att varna.

Calvin finns på nätet och bor i Schweiz. Men jag lär nog inte få veta om det var han som ringde. Troligen Inte. Inte heller om han har en mamma som heter Ivana. Men är sjukt nyfiken på vad jag gjorde för operation och hur det gick. Hoppas det gick bra ändå.

8 effektiva sätt att övertala andra och få din vilja igenom

Foten i dörren, Dörren i ansiktet eller förankring – vilken övertalningteknik använder du dig mest av?

I all typ av kommunikation döljs det mer eller mindre subtila retoriska knep som är avsedda att påverka mottagaren och för att sälja vårt budskap. Vare sig vi är medvetna om det eller inte så använder vi oss dagligen av en mängd tekniker för att få det vi vill och övertyga andra. Inom beteendedesign, försäljning och marknadsföring har denna kunskap länge använts. Gamification och speldesign använder sig också av liknande tekniker för att förändra beteenden, bygga vanor och driva engagemang runt uppgifter. Många framgångsrika och kända personer har lärt sig att förfina denna konst för att komma dit de vill och få det de vill ha. Nu kan du också göra det:

1.Foten i dörren – eller som talesättet säger: ”ge henne lillfingret och hon tar hela handen”. Tekniken handlar om att du, inan du ber om en stor tjänst, kan börja med något litet. Om du börjar med den lilla nästan obetydliga tjänsten som är enkel att utföra så skapar du ett åtagande hos hjälparen och då blir det svårare att neka till något som tekniskt redan är överenskommet. T.ex. om en turist frågar dig om vägen, och sen när du förklarat och hen inte förstår, så ber personen dig att följa med och visa vägen. Du är troligen mycket mer benägen att gå med på det om frågorna kommer i den ordningen än om hen skulle bett dig följa med direkt.

2.Dörren i ansiktet – Om du först blir ombedd att utföra en stor tjänst så känns en mindre tjänst som följer direkt på mer överkomlig. Exempel: Tänk dig att du först ber om skjuts hem två mil utanför stan och sen direkt därpå frågar om du ”i alla fall kan få skjuts till bussen.”

3.Förankring – handlar om att du jämför något med något annat och hämtar kraften i argumentationen från det. Om du tex ska sälja en tidningsprenumeration på en dagstidning och säger att A) online-versionen av tidningen kostar 49 kr i månaden, B) bara papperstidningen kostar 129kr, C) papperstidningen + online-tidningen 129kr. I detta fall används alternativ B som ett ankare. Om det alternativet inte funnits hade prenumeranten varit mer benägen att välja A än C. Men med B-alternativet så framstår C som ett mycket bättre alternativ. Fiffigt va?

4.Åtagande och konsistens – om en person har visat deltagande och tagit ställning för en sak kan man hålla det emot hen för att övertala personen till fler saker. Som tex om hen har uttryckt empati för hemlösa katter så är det sen lättare att övertyga personen att skänka ett bidrag till en verksamhet som hjälper hemlösa katter.

5.Grupptryck och socialt bevis – ”Ät skit – 50 miljarder flugor kan inte ha fel” eller eftersom alla andra tycker/gör något så borde du också tycka/göra likadant. Som exempel på den tekniken kan vi ta grannyran i Bingolotto. Om si och så många grannar är med i grannyran så borde naturligtvis jag också vara det för det är ju uppenbarligen många som tycker det är nåt man ska. Eller ett annat exempel: du är mer benägen att ge dricks om du ser att andra gjort det före dig än om dricksskålen är tom.

6.Auktoritet – om experter, kändisar eller kända företag rekommenderar något så måste det helt enkelt vara bra. 9 av 10 tandläkare rekommenderar denna tandkräm. Om du framstår som en auktoritet inom ett fält så lyssnar folk på dig.

7.Begränsad tillgång – Passa på just nu! Ett av de vanligaste knepen i en försäljares bakficka är att skapa känslan av angelägenhet och specialerbjudande. Ett erbjudande som gäller just nu och som inte kommer åter. Handla inom 3 timmar så får du snuskigt bra rabatt.

8.Återgäldande – människor har en tendens att återgälda tjänster. Om du tar emot en gåva så står du i känslomässig skuld. Därför är det många försäljare som bjuder på smakprover och gåvor. Det är också därför som vissa affärer bjuder på kaffe t.ex.

Har du nånsin använt nån av teknikerna ovan eller använder du dig kanske av någon annan? Skriv gärna och berätta om din favorit isåfall! Skuldbeläggande, känslomässig utpressning, hot, frestande och vädjande är andra härliga tekniker för den orädde manipulatören. Kör hårt!

Läs mer: https://www.goodreads.com/book/show/28815.Influence (Influence : the Psychology of persuasion av Robert B Cialdini)

Vägen till en stor förändring sker ett knapptryck i taget – med mycket feedback!

Förenta nationernas sjutton hållbarhetsmål är en konkret inspirerande utmaning till oss alla att börja ta hand om planeten. Jag funderar på hur rustade vi är som ras att klara det och hur digitaliseringen och gamification kan hjälpa oss. Nu när vi har en fet, ond slutboss med konstig frisyr i spelet så borde ju drivkraften vara större än någonsin att vinna tillsammans!

Not: I januari 2016 fattade FN beslut om att jobba mot 17 mätbara mål för att rädda världen. Hemsidan och Appen släpptes i samband med lanseringen av målen, sommaren 2016

SDG (FN:s Sustainable Development Goals) är en uppmaning till oss alla på planeten – till dig och mig – att det är dags att vakna upp nu och ta vår del av det kollektiva ansvar som det faktiskt innebär att bo här. Vi som är arvingar till det här (ännu) gröna klotet som vi fått överta av våra föräldrar och ska lämna vidare till våra barn. Förhoppningsvis nästan lika grönt som innan. Bättre begagnat.

Konststycket i att klara av detta handlar idag ytterst om att omfamna motsatsen till det samhälle vi lever i idag där smartphones och paddor har skämt bort oss med omedelbar tillfredsställelse på alla våra behov. Där en pizza, en vän eller en ny möbel är en knapptryckning bort och vi saknar tålamodet att göra långsiktiga investeringar och förändringar. Där vi tvekar att starta livsprojekt som tar längre tid än två veckor. Och där forna kulturers konstnärer och ledares imponerande bedrift att tänka i flera generationer ter sig främmande och märklig. Allt bortom döden känns irrelevant. Ja, allt bortom helgen känns som överplanering. Nya regeringar planerar bara en mandatperiod i taget. Och de planerar cyniskt, strategiskt och framför allt kortsiktigt.

Vi bygger inga monument som Gaudís La Sagrada familia, pyramiderna eller katedralen i Rom längre. Att påbörja saker som inte blir färdiga under vår livstid är något som känns skrämmande för oss idag.

Och ändå är detta exakt vad vi måste börja göra nu. Det är en fråga om överlevnad! Har vi blivit sämre som ras på att överleva? Håller vi sakta på att utplåna oss själva? Är bra wi-fi i källaren verkligen viktigare än att 40% av jordens befolkning saknar tillgång till rent vatten?

Det är inte längre en öppen fråga eller ett val du och jag kan göra. Med klimatskeptisism, rasism och misogyni vid rodret för den fria världen är det nu mer än någonsin viktigt att vi tillsammans hjälps åt att rädda världen. Jag menar allvar! Det är ingen annan som kommer kliva fram och rädda världen åt dig. Det är din (och min) förbannad skyldighet att – med våra pengar, våra politiska och sociala plattformar – faktiskt göra skillnad. Individualismen är inte en hållbar livsstil. Vi målar in oss i ett hörn omgiven av våra prylar och tillfredsställelsebehov om vi fortsätter att lura oss att det är det. Ett hörn där vi kommer att sitta och självdö i takt med jorden och de problem vi väljer att blunda för. Ingen kan göra allt. Alla kan göra nåt.

”Det spelar ingen roll vad jag gör!”

Ibland kan man känna sig lite nedslagen av det övermäktiga i uppgiften att rädda världen samtidigt som stora miljöskurkar skövlar jorden och pumpar ut gifter i miljön eller slänger containrar av mat. Hur kan då jag som en liten ynka myra stoppa en tidvattenvåg? Genom att konspirera digitalt! Vi kan bygga nätverk av aktioner. Vi har makten att vända den här tidvågen. Myra för myra. En droppe i taget. Om vi vill. Vi har nätverken nu. Och vi har fått en maffigt ond men lite korkad slutboss att besegra i slutet av spelet nu också (Trump). Spelet är tydligare  än nånsin. Det finns fler som vill rädda världen. Let’s team up! Accept the challenge! Choose your weapon!


Att vika en liten del av vår tid (tex den som går åt att sitta och zappa mellan olika dåliga tv-serier som vi inte vill se) för att istället (eller också) aktivt jobba för den här skillnaden är avgörande på så otroligt många plan för hur det kommande decenniet ska bli. För vår egen relevans inte minst. Inte bara genom att skänka en försumbar hundring till Världsnaturfonden eller Läkare utan gränser varje månad. Jag menar att vi måste göra verklig skillnad.

Så hur gör vi det rent praktiskt?

Glad att du frågar! FN har nämligen gjort en berömvärd insats för att visualisera hållbarhetsmålen i sjutton färgglada och ikonprydda brickor. De har gjort det idiotsäkert lätt att förstå vad som måste göras.

En apa kan rädda planeten genom att utgå ifrån dem.

Om du inte har sett dem förut så handlar det, kort sammanfattat, om en lista eller snarare en spelplan med vart och ett av målen i formen av ett spelkort eller en ”Game Quest” att ta sig an. Jag kan välja ett eller flera kort och hitta lämpliga strategier för att spela fram en bättre värld. Det här är spelifiering at it’s best! Gör såhär:

– Ladda ned appen SDGs från AppStore och välj dina fyra fokuserade spelkort. Områden som du vill bevaka och bidra till och göra skillnad inom

– Gå in på det första kortet och läs aktuellt inom området. Korta greppbara beskrivningar om läget och behovet.

– Gå igenom den konkreta listan ”What can I do”. Allt ifrån att spara matrester (under Stoppa världssvälten) och göra matlådor till att återvinna, donera och kompostera eller varför inte gå med i en organisation som driver området. Ingen kan göra allt – alla kan göra nåt.

– Sätt upp på några aktiviteter på din privata todo-lista och sen checka av ett par per vecka. Det kostar inte mycket av din tid.

När du känner dig redo kan du även skapa ett lokalt event/aktion. Tex arrangera en insamling, ett event eller en utmaning som att ”cykla till jobbet en vecka” eller ”äta ”vegetariskt en månad” som andra kan anta och haka på. Nu gör vi det här!

Från quantified self till quantified sustainability and collective

En hoppfull trend är förskjutningen från jaget till kollektivet. Där fler och fler initiativ växer fram runt att kvantifiera och skapa mätbara mål och förändringsaktiviteter runt vad du kan göra för att uppnå mål som inte bara handlar om ditt eget förverkligande utan framförallt om andras, om vårt gemensamma kollektiva förverkligande som människor på den här planeten. Att hitta strategier för att leva i samklang med varandra och naturen. Förutom de hållbara utvecklingsmålen ser vi en trend bland energibolag med liknande satsningar kring både miljömedvetenhet, hushållande med resurser samt delningsekonomi runt konsumentproducerad el. Konkreta tips och checklistor för hållbarhet. Vi ser Matchmaking-appar som inte bara handlar om One-night-stands utan om att sammanföra människor som vill hjälpa andra och människor som behöver hjälp. Appen welcome! som kopplar ihop nya svenskar med etablerade och Umeå energis Elkollen som hjälper dig att hotta sätt att spara resurser och ge feedback på dina framsteg är några exempel på detta. Från individfokuset i tjänster som SuperBetter me (Jane McGonigal) till SuperBetter World (SDGs). Men det ena utesluter inte det andra. Vi måste börja med att ta hand om oss själva för att kunna ta hand om andra.

Och  lösningen på problemet med vårt outsinliga behov av ögonblick belöning heter återkoppling. Digitaliseringens välsignelse. Vi har datat (hur mycket Trump än försöker trolla bort det) vi har verktygen. Vi kan få återkoppling om progressen som kan stilla vår hunger efter ögonblicklig bekräftelse. Men effekten är relativ insatsen. 

Vi kan inte förvänta oss stora effekter om vi gör små och kortsiktiga investeringar. Men vi kan ta små steg som ger liten effekt på kort sikt och samtidigt samlar progress mot det stora målet. Generationsmålet. Livsprojektet. Så nu börjar vi va? Med det vi kan göra. Vi laddar ned SDGs app och börjar checka av saker från vår gemensamma lista. 

Tryck på en knapp och rädda världen. Starta en utmaning. En insamling. En aktion. En vänskaplig handling utanför din trygghetszon. För vi har en planet att rädda nu. Vi har mycket att göra. Och vi måste börja nu om vi ska hinna! Ingen kan göra allt – alla kan göra nåt. Defeat the Big Boss!

#tillsammans #gamification #hållbarhet #gamequestsavetheworld

LÄNKARNA I DETTA INLÄGG

FN:s MÅL FÖR HÅLLBAR UTVECKLING

http://www.un.org/sustainabledevelopment/sustainable-development-goals/

ANDROID: https://play.google.com/store/apps/details?id=org.un.sdgsinaction.app&hl=en

IPHONE: https://itunes.apple.com/gb/app/sdgs-in-action/id1152939433?mt=8

WELCOME!

http://www.bazooka.se/2015/11/intressanta-grejer-vi-hittat-pa-internet-v-47-2/

ELKOLLEN (Umeå Energi)

https://itunes.apple.com/us/app/elkollen/id1147649918?mt=8

SUPERBETTER (Jane McGonigal)

https://www.superbetter.com/

 

 

Vad är din strategi för att engagera?

I det stora paradigmskifte vi nu befinner oss i så pratas det mycket om digitaliseringen och vilka strategier vi behöver ha för att överleva med våra tjänster och produkter i den nya digitala eran. Och inte bara det: Hur lyckas vi rekrytera, engagera och behålla nya medarbetare? Och eventuellt också med perspektivet: Hur kan vi som är digitala dinosaurier locka smarta digitala infödingar att vilja jobba i våra föråldrade organisationer? 


Tips: Svaret är inte ”genom att ge dem dassiga Lenovodatorer med låsta och föråldrade sociala plattformar som organisationen driftar själva och enbart försvårar mobilitet och kommunikation”

Med användbara mobila tjänster och appar i fickan och med smarta uppkopplade hem, bilar och med finurliga tillämpningar som löser våra vardagsproblem i ett nafs, och engagerar oss med tilltalande och väldesignade gränssnitt, så har vi alla sett de enorma möjligheterna och undrar: ”varför kan inte kan vara på samma sätt överallt?” På jobbet, i skolan, i kontakt med sjukvården och inom vissa myndigheters dras man fortfarande med föråldrade verktyg och plattformar.

”Vilka digitala strategier behöver dagens företag och organisationer ha för att stärka sitt värde och sin profil internt och externt?”

Men innan vi ens kommer dit så måste vi fråga oss: vad har vi för strategier för att engagera? Idag handlar det om så mycket mer än att bara erbjuda digitala tjänster, kanaler och verktyg som folk KAN använda. Det handlar i lika stor, om inte större utsträckning, om att vad folket VILL använda. Vilka engagerar oss mest? 

Både utifrån vilka våra drivkrafter är men också utifrån det sammanhang de faktiskt ska användas i. Är de lämpade för det de är ämnade för, och stödjer de verkligen våra beteenden? Hjälper de eller stjälper de? Hur kan jag tidrapporter på jobbet? Hur lånar jag böcker? Hur betalar jag räkningar och loggar min träning? Hur bokar jag möten och begär semester? Hur kommunicerar jag med mina barns skola?

Vilka delar av en verksamhet ska digitaliseras och hur ska de digitaliseras? Att bara kopiera andras koncept för digitala strategier i olika kanaler är en kortsiktig strategi för att verka modern och hyfsat aktuell. En strategi som rätt snabbt förlorar sin effekt och får oss att hamna i bakvattnet av de som börjar med engagemang, unikt erbjudande och relevans. I värsta fall resulterar kopierandet i en rejäl dikeskörning. 


Om man inte tänker igenom varför man ska ha tex en smartphone- eller smartwatch-app (hur den ska kommunicera, vilka funktioner den ska erbjuda och varför) så riskerar den bara att bli ytterligare ett meningslöst brus i havet av information overload. 

Att skapa egna kanaler i form av appar som inte innehåller något eget unikt värdeerbjudande (tex ”vi bygger en nyhetsapp för att det är ett enkelt och billigt sätt att snabbt komma igång”) är ungefär lika konstruktivt som att spara ned en strömmad film från Netflix, anordna en filmvisning hemma källaren och sen tro att det skall intressera till besök. 


Infrastrukturen för information finns redan (sociala medier tex) så om vi prompt ska skapa digitala tjänster och vill att de ska engagera så måste de också ha ett unikt erbjudande. Vi måste ha ett ”varför”. Det måste handla mer om det unika erbjudandet och vilka problem det löser för just våra användare i just den aktuella kontexten. Och mindre om att skapa generiska tjänster som kopierar sånt som redan finns. 

Idag lever vi större delen av våra liv digitalt och i våra digitala mobila enheter. Smarta telefoner, klockor och plattor som ger oss tillgänglighet till tjänster och information i princip var vi än befinner oss. 

Nyckeln till hur vi motiverar användaren i alla dessa kanaler och får dem att vilja välja just våra tjänster stavas social tillhörighet (relatedness), valfrihet (autonomy), mästerskap (mastery) och syfte (purpose). Modellen baseras på Ryan/Decis Self Determination Theory och har vidareutvecklats av A.Marcziewskij med tillägget kring just social tillhörighet.

1. Vill vi vara i (och kan vi relatera till) det sociala sammanhang som tjänsten utgör? Hur ser klientelet/användarstocken ut? Ingen går in på en tom bar en lördagskväll på stan.

2. Finns det tillräckligt många meningsfulla val? 

3. Kan jag utvecklas och bli bättre a) genom att använda tjänsten? Eller b) kan jag bli bättre på att använda tjänsten i sig? Utvecklas den?

4. Finns det ett högre syfte som jag stödjer genom att använda tjänsten? Finns ett tydligt mål med tjänsten i sig?

Långsiktighet i strategin handlar om att bryta ned den längre livscykeln för en tjänst i olika faser längs en tidslinje och tittar på spelarresan och ta reda på vad som engagerar i de olika faserna: 

fas1. Hur får vi dit användarna? 

fas2. Hur får vi igång dem? 

fas3. Hur behåller vi deras intresse över tid och får dem att bygga goda användarvanor? Hur får vi dem att vilja nöta på?

Och sist men inte minst: 

fas4. hur konverterar vi dem till expertnivån och gör dem till ambassadörer för lösningen/tjänsten?

Och vi behöver verkligen strategier för detta. Tro inget annat. Vi behöver gynnsamma feedbackloopar genom hela spelarresan. Vi behöver fokusera på kärnaktiviteterna, dvs de aktiviteter vi ägnar 90% av vårt användande av tjänsten åt. Vårt kärnerbjudande. Det som ska nötas in i ryggraden och bli en vana. Vi måste – för att hålla intresset vid liv – trigga nyfikenheten, utmana tävlingsinstinkten och bygga feedbackstrukturer för långsiktig progress och instant feedback. Allt vi erbjuder i tjänsten, från direkta feedbackloopar till subaktiviteter och quests, måste tjäna det högre syftet att engagera runt kärnaktiviteten.

Och vi måste skapa delmål. Vi måste bryta ner den långsiktiga strategin i events och kampanjer. Saker som görs tillgängliga och aktuella under resans gång. Level-ups, nya funktioner och utökade möjligheter. Kampanjer kan återkomma i utvecklad form i olika stadier av spelarens resa. 

Det handlar om att engagera och bygga vanor och att ge feedback om framstegen. Det långsiktiga målet är alltid att användaren ska hitta den inre motivationen till att använda tjänsten. Den inre motivationen kan handla om lärande, insikter, utveckling, meningsfullhet och att ingå i ett socialt sammanhang.

Mycket av detta är sunt förnuft. Ändå designar vi än idag kopior av kopior. Lika som alla andra. Snabba generiska lösningar för att lösa specifika problem fungerar inte. Inte på sikt. Den typen av ogenomtänkta strategier för att engagera går ofta snabbt över och vänds till motvilja om man inte har en plan för hur man planerar att fortsätta hålla engagemanget vid liv. 

Lyhörda möten – en sjukhusclowns reflektioner

bobbi

Foto: Kalle Prorok

BOBBI: Vad heter du?
BARNET: *mummel*
BOBBI: Knut? Heter du Knut?! Men vem var det som knöt dig?

Jag är inte bara pappa och projektledare – Jag är clown också. Min ”det-här-visste-du-inte-om-mig” kan vara en riktig icebreaker på fester eller i möten med nya bekantskaper. Ofta skrattar folk till och undrar för en sekund om jag driver med dem. Men det gör jag alltså inte. Jag är en riktig pajas. Alltså inte 24-7, men när andan faller på.

I snart ett och ett halvt decennium har andan fallit på åtminstone en kväll i veckan. Då cyklar jag iväg till Norrlands universitetssjukhus, kliver in i ett korridorsförråd, sminkar på mig en clownnäsa och byter om till clownen Bobbi. Bobbi är en sjukhusclown som på uppdrag av Barncancerföreningen Norr och Folkuniversitet agerar ÖverLekare på Barn 3 i Umeå. Det är den avdelning där barn med cancerdiagnos vårdas.

När man säger clown så associerar de flesta antingen till cirkuskonster och burdusa, bullriga drutta-på-ändan-clowner som uppträder och drar ett trick i manegen eller hur de  som barn traumatiserades av clownen Pennywise, som dök upp ur kloaken och med sina sylvassa tänder slukade barn, i Stephen Kings mardrömslika miniserie DET. Och visst är sjukhusclownen en avlägsen släkting till åtminstone den förstnämnda. Men ändå finns det en del avgörande skillnader.

LYHÖRDHET

Som sjukhusclown så möter man, till skillnad från en cirkusclown, barnet med stor lyhördhet och i deras egen miljö. Eller rättare sagt: i den miljö där de för närvarande befinner sig.
Även om barnet och en förälder under en viss tid bor i ett rum på avdelningen så kan det vara svårt att känna sig riktigt hemma. Sjukhuset kan på många sätt upplevas som en steril och allvarlig miljö. Och det är ett intimt möte där barnet och barnets familj är huvudpersonerna. Det är barnet och barnets syskon som styr och sätter tonen i mötet. Det är inte clownen som är huvudpersonen eller som ska driva sin vilja. Clownens karaktär, fokus och tempo förändras utifrån situationen och utifrån barnets reaktioner och initiativ. Uppgiften mer än något annat är att lyssna in och tolka barnets behov. Och ibland blir resultatet en finstämd tyst stund med såbubblor och visksång. Ibland tokroligt och halvneurotiskt klantkaos med en familj som skrattar så de håller på att kissa på sig.

…ibland blir resultatet en finstämd tyst stund med såbubblor och visksång. Ibland tokroligt och halvneurotiskt klantkaos med en familj som skrattar så de håller på att kissa på sig.

NAIVITET

Clownen kan ställa raka och naiva frågor som t.ex. ”varför har du en sån där konstig slang i huvudet? kan man inte få ha coca cola i den istället?” och ibland kan man bjuda in till interaktion i såpbubbleblåsning, sånger, bus eller varför inte vattenkrig. Men ibland kan det vara samtal där barnet får vara den som vet saker, förklarar och kan hjälpa, den inte alltid helt smarta, men ack så kreativa, clownen att förstå hur saker fungerar och vilka regler som gäller. Ibland blir det musikgissning eller hänga gubbe. Och ibland danstävling eller melodifestivalsrepetitionslåtskrivande. Ibland så kan det också bli lite stökigt och kladdigt av såpa eller trasig frukt och då är inte clownen sen att städa upp… eller att skylla ifrån sig. Om det sen råkar ta slut på allt toapapper eller om föräldrarna blir indragna i en onödigt komplicerad städuppgift så spelar inte det så himla stor roll. Huvudsaken är att barnet är med på noterna och har hyfsat kul.

IMPROVISATION

Även om Bobbi har en del tricks i rockärmen, som till exempel en diger repertoar av barnlåtar, ett och annat billigt trolleritrick och några våghalsiga balanstricks så planeras aldrig en clownrond i förväg. Det kan vara ett eller femton barn som vill ha besök och möta clownen. De kanske har radat upp sig i soffan i dagrummet eller så vill de ha besök på rummet. Man vet aldrig vad kvällen bjuder på för överraskningar. Och därför måste man alltid vara i nuet. Inte planera. Vara nyfiken och öppen för alla möjligheter som öppnar sig.

…därför måste man alltid vara i nuet. Inte planera. Vara nyfiken och öppen för alla möjligheter som öppnar sig.

När jag för 15 år sen jobbade som skådespelare så tyckte jag att fri improvisation var bland det jobbigaste man kunde utsätta sig för. Jag kände ett stort krav på att ta initiativ och producera något nytt hela tiden. Och en press att vara unik och rolig. Men den stora konsten med improvisation är att invänta. Och lyssna. Och reagera. Både på rummet, publiken och medspelarna. Och det finns en hel del tricks för att skapa ett flöde UTAN att behöva driva och prestera. Man kan imitera händelser i publiken som t.ex.någon som hostar eller petar näsan. Man kan börja om och komma in igen och igen. Man kan bygga upp ett fantastiskt trick som blir misslyckat och bli förvånad eller besviken. Men mycket handlar om att förflytta fokus från sig själv till barnen, till rummet och till andra saker i rummet. Att vara nyfiken på allt som händer är en viktig drivkraft både för clownen och för barnet. Barnet kan känna igen sig i det. Och det kan vara befriande med någon som bryter mot alla regler. Ibland kan den ärliga och raka nyfikenheten på ett befriande sätt skapa en direkt och nära kontakt mellan clownen och barnet. Jag kan ibland uppleva det som att Bobbi är MER äkta och direkt än jag själv i dialogen med barnen. Det handlar inte om att hålla karaktär eller att spela en roll. Det handlar om att få redskap att vara äkta i mötet.

…det handlar inte om att hålla karaktär eller att spela en roll. Det handlar om att få redskap att vara äkta i mötet.

VÄRDEFULL KOMPETENS

Det här sättet att känna in ett rum och en grupp människor, att förhålla sig till rummet och det som sker i det medan det händer, är en värdefull kompetens. Speciellt när man som jag jobbar med människor som projektledare i IT-branschen och försöker förstå och förklara. Eller när man står och föreläser inför en grupp människor. Det handlar mindre om ett uppträdande och mer om att sätta fokuset på ett ämne eller ett sammanhang. Det är inte jag som är huvudpersonen. Det är publiken. Och ämnet. Jag är mer en lyhörd vägvisare. Den insikten är ovärderlig. Och ibland kan jag vänta in och reagera på saker. Och ibland kan min hjärna komma upp med de mest oväntade reflektioner och ordvändningar. Och det händer oftast när jag bara slappnar av, väntar in och lyssnar. Och reflekterar.

Why you shouldn’t always aim for perfection in game design

piclab.png

Reading Time: 3 minutes (ish) 

Ever since Pokémon GO was released, on July 6th this year, all sorts of knowers have been ranting about the game’s inferiority to Ingress (the predecessor of the game from the same developer: Niantic) or it’s bad design in general. They claim that PoGO is lacking from so much of what makes Ingress a great game. They seem annoyed that the game gets so much attention, while being so crappy in comparison. Quora user and Ingress player Madhuja Chaudhari, expresses it like this:

” My vote goes for Ingress-
  • Majorly because you can work as a team- this game was made with community gaming in mind. Both the teams gather many times a year in live events- essentially large scale portal battles- organized by Niantic.
  • Not only it has a better look and feel, but also a great storyline.
  • Pokémon Go has too many bugs, server issues. It is also not available in India- that is on the Play Store.
  • I have seen people getting tired of playing PoGo, but have been committed to Ingress for years- yes you read it right.”

Like many others (gamers, social media experts and designer geek  alike) she is disturbed by the fact that Pokémon Go had more 1st week downloads from the  App Store than any other app in history. It generates a daily revenue of $10  million daily and by such it surpasses Ingress by a wide margin.

So how is it that even possible? How can the PoGO-game to outshine Ingress to such extent if the game is truly so much worse? How can it compell people the way it does if it is so buggy, has such weak graphic design and storyline as thin as a thread (if any)?

First of all: Is it true? Well, yes. Most of it is. PoGO is breaking many rules when it comes to know-how about game design, marketing and app design. Let’s have look at what  Android engineer Sara Haider has to say about the phenomenon on Medium:

”Pokémon Go flies in the face of everything we’ve learned. As of the time of writing this post:

  1. Pokémon Go sends zero push notifications.
  2. Pokémon Go does not ask to upload your address book to find or invite friends.
  3. Pokémon Go does not have any (virtual) social mechanics.
  4. Pokémon Go has a shop, but it never asks you to buy anything. The game does not become frustrating without purchases.
  5. Pokémon Go does not have any concept of game stamina or fatigue.
  6. Pokémon Go is not stable and crashes constantly.
  7. Pokémon Go has not been featured in either US app store.”

This is staggering but true. And still people keeping struggling with the game. Being frustrated with server failure and complaining about the lack of it’s social mechanics. But it does have an abundance of social mechanic. Just not built into the game!  Which is definitely a point made. We don’t have to tailor all design into the apps! Let the users create the paths! People meet up around Pokéstop and lure module activated spawns. And they hang around, compare levels and communicate. And the fact that so many mechanics have been left out is a great example of trusting the narrative and the back story of the game. People get the core loop so quickly because of the simple storyline from the Pokémon universe. It is basically easier than learning tic-tac-toe :

  1. Walk around
  2. Throw balls to catch pokémons

[Repeat]

It’s just that basically. And then we have all these sub activities, mini-games and strategies to keep the game going over time.

  • Evolve your pokémons
  • Power up your pokémons with candy and stardust
  • Get experienced and rise in level
  • Collect items to improve your chances
  • Hatch eggs and breed new pokémons
  • Train your Pokémons 
  • Battle and take over gym’s

Pretty simple. And most of all: a very simple, straight forward and non intrusive design. It trusts that enough people in the target group 18-34, mostly male, know the narrative and that those who don’t will catch on once the ball is in roll and the movement starts spreading. Actually it is perfect for a viral movement. And this time it is an IRL virality we are talking about. Affecting the world outside the internet in a way we have never seen. This is mobile. This is IoT and mixed reality in a way tech geeks only dreamed. And yet so imperfected. Who can it possibly work?! We are amazed!

But all the glitches and imperfection in the game, all the lacking features that people are demanding or ranting about, they serve their purpose. Yes we are irrational and driven by things that is sometimes hard to grasp. But then again, it isn’t really, when you think about it… We are living in an age were we want everything now. One click away. We demand services to be perfected an responding to our requests at an instant. And if they aren’t we turn rant about it, turn to something better, slicker. Something  that solves our problems with less friction and effort. But if there is no friction, no frustration and no unmet desires we tend to get satisfied and full. We get bored. Our engagement soon wears off.

Recently I saw a fantastic TED-talk from Tim Harford about how ”Frustration can make us more creative”. And I think the bottom line here is: if we want something bad enough bad design want stop us. So the challenge for designers and product owners is to make something so desirable that even bad design wont stop the users. And then you start small and fail small. And you keep improving based on user needs. And remember: don’t give them everything the cry for. Just like you shouldn’t with a spoiled child. Give them bits and pieces. Step by step. Let them be a part of the devolopment. And let the product evolve organically. Don’t keep pushing features that might be ”good-to-have”.

If you think about it: Had Niantic released a game so perfected that there was nothing more to look forward to in terms of new features and improvements, nothing more to rant about or to wish for. What had happen? Would the hype have worn off? Would the debate or ranting have worn off. Would no articles like this one have been written? This might be the greatest strategy they could ever have come up with.

A good game is not something that springs up from perfected design. It is a mix of narrative, obstacles and goals that challenge you enough to keep your interest peaked over time. Something that grows and evolves as result of user demands.  That is the core in collaborative design. Pulling user needs instead of pushing supplier features. And a good product or service is something that evolves over time.Start small. With the core features and core acitivities. Cause if they don’t work, nothing else will.

After playing PoGO for a while I know that I want: more pokemons once I’ve catched them all (150 more are coming soon), a way to trade pokemon with other trainers/players, and even to fight single users and better ways of understanding how to actually find certain pokémons (I know there are 3rd party products that does that, but none of them work really well). But if i hadn’t been playing the game I wouldn’t know what things I wanted. And I also know that I don’t need an inline chat service, or push notifications or better gym fights. Because part of the game takes place outside of the game. In real life. Talking to others. It doesn’t all have to be in-app-connected. We need obstacles. We need friction. And the urge to do something, my motivation, comes from within. I don’t want my life to be scripted or pushed in directions. Therefore i am grateful that PoGO doesn’t push me to buy, to cath or to interact. I want to engage with the game on my own conditions. And the introvert side of me is happy not to have to deal with other gamers in the game, only IRL. That is actually such a relief.

In summary: Great design is not about perfection. It is about balancing friction, desire and narrative. Of course it helps  a bit to have billion dollar franchise to lean on..

 

Pokémon Go – 2000-talets största digitala hype

Från ingenstans till fler användare än Twitter på en vecka. Och då har appen formellt inte kommit till Sverige än.


Sedan appen släpptes i mitten av förra veckan har Nintedoaktien skjutit i taket och stigit med 25 procent och marknadsvärdet har ökat med över 60 (!) miljarder kronor. Sällan har en mer sensationell digital hype skådats. Inte sedan Facebook slog igenom brett 2007 (tre år efter lansering) har en app rusat i användande på samma sätt. Men aldrig någonsin på den här extremt korta tiden och det här explosionsartade sättet!

Så vad handlar det om? Jo, en osalig mix av nostalgi och modern appteknik med platspositionering och augmented reality som bas. Men också smart spelmekanik och en hel del #gamification där utnyttjande av drivkrafter, levelups och utmaningar samspelar på ett nästan magiskt sätt. Framförallt handlar det om upptäckande och överraskning som väcker nyfikenheten och barnasinnet i vem som helst. Vansinnigt beroendeframkallande och engagerande!

Pokémon har funnits sen mitten av 90-talet och har engagerat generationer av kids med sina figurer, spelkort och filmer. Framför allt handlar det om ett kortspel med figurer som man kan samla och utveckla så att de blir kraftfullare. Alla Pokémonfigurer tillhör olika element och ämnen: sten, vatten, gräs, eld, jord tex och alla har olika egenskaper och utvecklingsmöjligheter. Man kan spela i strider mot andra, vinna och utvecklas. I Pokémonvärlden som har ett starkt och färgglatt narrativ är du en Pokémontränare (Ash heter den mest kända) som går runt och letar, fångar, tränar och tävlar med dina Pokémons (Pikachû heter den mest kända). Hela det här konceptet är egentligen som gjort just för augmented reality och GPS. I Pokémon GO traskar man runt i sin närmiljö (spelet använder Google maps) och hittar och fångar Pokémon med hjälp av Pokébollar som man snärtar iväg på touchskärmen och prickar varelserna med. Man kan också hitta pokéstops (olika lokala landmärken som flätats in i spelmekaniken) där man kan snurra fram ägg, nya fångstbollar och diverse andra användbara attiraljer som kan användas för att förbättra dina chanser i spelet. Du kan också gå med i ett team och koppla ihop dig med andra spelare via kringtjänster som tex Pokemon GO chat. 

Och när man väl har nått en viss nivå av erfarenhet och utvecklat sina Pokémons så att de har tillräckligt mycket hälsopoäng (HP) och stridspoäng (CP) så kan du utmana andra Pokémon och ta över Pokémongym. Gymmen är olika offentliga byggnader i den befintliga stadsbilden som tex rådhus, träningshallar, gym och kyrkor. De har alltså getts en annan roll i den virtuella Pokémon GO-världen. Ett parallellt virtuellt universum.

Man kan alltså säga att spelet är en något mer avancerad och utvecklad variant av spel som turf, geocaching eller ingress. Det går helt enkelt ut på att röra sig geografiskt IRL för att hitta och tillskansa sig virtuella saker eller områden. En trend som startade med foursquare för 7 år sen då mobil platspositionering blev användbart. Det här är riktigt smart #gamification! Jag skulle ”bara” åka ner till älven i morse för att hitta några vattenpokémon och kom hem tre timmar senare efter att ha levlat upp två nivåer, fångat 20-talet nya Pokémon och förlorat min första gymstrid… Att variationen är så stor och att det krävs mer skicklighet och strategi ju längre man spelar, och desto mäktigare Pokémons man möter  gör det hela mer utmanande och engagerande och därför också mer långlivat än sina föregångare. Lite för engagerande kan man tänka då det redan rapporteras flertalet olyckor på grund av oaktsamhet i trafiken från flera delar i världen till följd av den rådande Pokémonpandemin. Själv planerar jag att köpa en mobilhållare till cykeln. Det finns också armband som man kan köpa till som blinkar och indikerar.

Väldigt spännande också hur fort det går med reaktionerna i sociala media och att flera nya kringföretelser redan börjat ploppa upp runtomkring fenomenet i form av youtubers, nischade produkter, marknadsföringsmöjligheter och professionella Pokémon Go-coacher som börjar erbjuda sina tjänster. 

Det här blir spännande att följa! Nu ska jag ut och jaga och kläcka mina ägg! Gotta catch ‘em all!

Varför Google ritar om kartan med Tilt Brush

google

Sedan jag för några veckor sedan såg Googles reklamvideo för ”Tilt Brush” och blev helt blåst av stolen så har jag i princip gått runt på små rosa moln, smålett för mig själv och funderat på vad det här egentligen innebär för användningen av VR i kreativa processer och lärande. Förutom att det är så coolt så att alla analoga klockor stannar (och de digitala behöver byta batterierna) så tänker jag mig att det måste betyda något. Men vad?

Att det är omvälvande råder det inget tvivel om, men idag går utvecklingen så fort att det är svårt att utse den nya iphonen. Det händer så sjukt mycket häftiga saker idag när det kommer till teknisk innovation att det är svårt att sortera. Realtidsrenderade virtuella och mixade miljöer hör dock till de saker som har störst potential ur ett rent användningsperspektiv just precis nu. Och det är med liten ansträngning som man kan föreställa sig lösningar inom så många områden i samhället, från lek och spel via sjukvård till processindustri. Och i år släpps äntligen headmounted display-enheter i konsumentled i rasande takt. HTC Vive, Oculus Rift, Sony Playstation VR etc.

För er som inte vet vad jag pratar om, när jag säger Tilt Brush, så handlar det kortfattat om en programvara till  Android-baserade plattformen HTC Vive som gör det möjligt att måla med penslar i ett tredimensionellt rum. Programmet släpptes på Steam i början av april och har rönt stor uppmärksamhet i social media med hög viralitet, bl.a. genom att Google har bjudit in kända konstnärer och desigers som får leka med miljön, skapa tredimensionella alster och uttala sig om upplevelsen och sia om möjligheterna. Alla är lyriska. Kika in videon nedan så fortsätter vi med analysen sen.

Så vad är det som gör detta så magiskt? Kanske behövs ingen analys kring magkänslan. Vem gillar inte den här typen av extrema feedback och oändliga kreativa möjligheter?

Men låt oss ändå titta på det ur ett rent analytiskt perspektiv – vad är det i den här teknologin och tillämpningen som helt kommer att rita om kartan för kreativa processer och lärande?

  1. Feedback – Jag vet att jag tjatar om detta ord. Återkoppling. Den omedelbara återkopplingen av färgen och linjerna på papperet (och nu i rummet). Känslan av att det jag gör har betydelse och ger återklang i min omgivning. På ett väldigt taktilt och omedelbart sätt. Jag skapar i luften med vad som känns som en förtrollad pensel eller en trollstav.
  2. Autonomy – känslan av att vara i kontroll över ”hela världen” och att inte bara kunna rita med eldfärg i luften utan även kunna sudda ut saker och bestämma hur ditt rum ska se ut bygger upp en känsla autonomitet. Detta är en viktig beståndsdel i att känna inre motivation.
  3. Immersion – Att vara så uppslukad och inneslutet närvarande i något gör att möjligheten att uppgå flow i skapandet höjs drastiskt. Att kunna rita en skog som som jag sen kan vandra omkring i eller designar kläder som jag kan kliva i (och på sikt kanske även 3D-printa). Den avgränsade stimulin och ockupationen av alla sinnen här borde ju kunna försätta även den svåraste bokstavskombination i absolut uppgiftsfokus. Lite som att sugas in och helt uppslukas i en bra bok.
  4. Flow – ”Balansen mellande den egna förmågan/kapaciteten och uppgiftens svårighetsgrad skapar” som Mihály Csikszentmihaly beskriver det  ”tillsammans med klara uppgifter och mål, flow-känslor hos människor som utövar dem”. Den egna förmågan att skapa saker.  Mihály har definierat flow som ”Koncentrationen kring några få hanterbara och klart strukturerade handlingar som leder till totalt uppgående i uppgiften, man har ingen uppmärksamhet till övers för att tänka på livets vanliga problem eller ens på sig själv annat än i relation till uppgiften”.
  5. Mastery – Tilt brusing eller 3D-målande är en förmåga som dels hänger på tekniken och dess begränsningar. Och precis som med vanligt tecknande och målande så går det att utvecklas och bli bättre. Att få stöd och återkoppling i tekniken hur jag ska göra, dels genom feedback och dels genom mina egna erfarenheter i användandet och nötandet.  ”Jag kan bli bättre” är en bra utgångspunkt för den inre motivationen och lusten till lärandet.
  6. Challenge – det finns en inbyggd utmaning i skapandet och och att lära sig hur tekniken fungerar. Kan jag rita en? Hur gör jag om jag vill skapa en? Kan jag skapa… Hur bygger man en … på bästa sätt? Finns det Howtovideos på youtube?
  7. Potential – Det här är det häftigaste. Realtidsrendering har så otroligt mycket potential. Både när det kommer till filmskapande, holografi, VR-turism och vad vi än pratar om idag. Tunga beräkningar och renderingar som för några år sen både krävde otroligt mycket datorkapacitet och hårdvara och ändå laggade, kan idag göras on the fly. Hårdavaran blir nättare. Snart kan vi projicera saker på synnervern direkt istället för klumpiga glasögonhjälmar. Och nästa uppenbara – och supercoola – utvecklingssteg för den här typen av applikationer är att kunna ge 3D-skapelserna olika egenskaper. Att kunna interagera med dem. Rita ett piano som det går att spela musik på. Eller en varelse som kan få liv. Eller ett hus med dörrar och fönster som kan öppnas.  Kan vi till och med skapa olika ämensegenskaper för olika material? När man väl gläntat på den här dörren finns ingen återvändå. Köttvärlden har fått en magisk utmanare! Och vi ska omfamna den!

Jag ser fram emot dagen när skolan till slut förmår höja blicken från digitalstrategier som idag 2016 primärt handlar om tillgång till teknik, höjd digitalkompetens bland lärare och bättre administrativa system. (Det är förövrigt en tanke som känns som en handling att Skolverkets proposition släpptes samma dag eller dagen innan Tilt Brush släpptes på Steam). När man till slut släpper sargen och törs vingla ut på isen trots att man inte stått på skridskorna sen 1987 och bara leker loss med den nya tekniken och dess möjligheter så kommer de inse att de inte handlar om teknik eller datorkörkort för att vara med i det digitala samhället. Det handlar om HUR VI ANVÄNDER TEKNIKEN. Och hur vi lyckas engagera våra elever på ett demokratiskt och inkluderande sätt. Och det är här möjligheterna att rita om kartan för lärandet finns. Inte i långsiktiga strategier och betänkanden. Tekniken finns runt om oss nu. I mobiler och appar, tjänster och vår vardag. Framtiden kan laddas ned från Steam. Ja, jag vet att HTC Vive inte är gratis och att skolan är fattig. Men det är principen. Pedagogisk kompass. Experimentera. Olika verktyg och tekniker. En annan typ av kompletterande läromedel. Som kan kicka igång nånting. En gnista. Ett flow. En lust till lärandet.

Jag har absolut inget emot böcker eller mänsklig interaktion i skolan, motivationen och lusten till lärandet kommer inifrån och redskapen och vägen dit saknar betydelse, men det är när man hör Pontus Westrin berätta om barn som plöjer virtuella geologiböcker inne MineCraft för att lära sig om olika mineralers beskaffenhet för att det är kunskap de vill tillämpa i MineCraft som man förstår att skolan måste vakna och komma med i matchen. Det spelar ingen roll hur vi beter oss för att komma dit eller hur vi beter oss för att behålla lusten till lärandet. Men vi måste första att alla motiveras av olika saker. Och vi kan inte motivera andra. Vi kan bara väcka den genom att försöka skapa engagemang. Så länge vi behåller den pedagogiska kompassen i byxfickan och reflekterar så är alla regler tillåtna!

LÄNKAR/REFERENSER

http://wiki.idux.com/uploads/Main/FindingFlow.pdf

http://www.skolverket.se/om-skolverket/press/pressmeddelanden/2016/pressmeddelanden-2016-1.244816/ny-nationell-strategi-for-att-battre-ta-tillvara-mojligheterna-med-it-i-skolan-1.248733

http://www.sogetipodcast.se/gamification/podcast/32-badgeville-och-geologi-i-minecraft/

http://store.steampowered.com/app/327140/?l=swedish

Meaningful Choices

An ex girlfriend of mine once told me a story of how her father used to take her family out to eat at a fancy restaurant. The menu of course offered numerous choices of dishes and drinks. When it was time for the kids to pick their beverages he would let them pick anything they wanted… as long as it was one of the two choices he gave them:

– Do you want milk or water?

By giving the kids an option and not forcing them he didn’t completely take away their rights to decide. But on the other hand he drastically limited their choices (The menu offered a wide range of soft drinks): Which option would I prefer over the other? Sometimes a binary choice is enough. It’s not dictatorship to give the people of a country two parties to vote for. But if you hand picked both of them… That’s at it’s best corruption. And asking for a Coke in that situation we would be kinda like starting a revolution.

But if you are a free spirit like me you would go bananas and demand anything BUT the given options. Hell, I would rather have a Dr Pepper than a glass of milk in that situation, even though I hate it intensely!

To a child these choices could make sense the first time, maybe even the second or third. But after a time even the most innocent of kids will inevitably start thinking there must be more to life than H2O and butterfat globules within a water-based fluid. What about that colorful sparkling sugar heavy liquid?

Now fancy her dad having his kids choosing between milk and, let’s say… phosphoric acid. That would have been more creative but also a bit belittling but most of all: even more limiting. At least if the kids knew what they where choosing between. Some would even call that a fake choice. You may laugh at this outrageous example and call it unrealistic, but as a matter of fact some poor interaction designs that I’ve come across are not that far off…

I would argue that this is either laziness or bad design. Either way it doesn’t spark creativity on the user side. At it’s best it sparks rebellion. At it’s worst boredom.

Limited choices (or ”token choices” as we call the equivalent Gamification Mechanic) is a known technique to let kids grow in their decision by making safe, relevant and meaningful choices.

Being guided by a grown up gives us just enough slack to explore the consequences of our choices in a secure environment and could even – in some situations- make us feel comforted. Too many choices could even confuse us and make us feel insecure.

Now imagine yourself doing a compliance test at work. Let’s say it is about corporate ethics. Let us also assume the test is a series of short videos with white collar characters acting out situations that could possibly occur in a working context similar to yours. The video clips you watch are quite amusing and thought worthy (although a bit obvious and exaggerated). In the end of each video there is an interactive part where you are supposed to choose the accurate way of acting in the visualised situation by picking a predefined answer.

I guess this could very well be a cultural thing, but in my opinion it is a bit belittling to let you choose from 2-4 disparate answers. For example: ”Should Joe let the platform vendor (who is interested in partnership) buy him a fancy trip to Hawaii for himself and his family?” A) Yes B) No C) Maybe

I don’t know about you, but these choices feel anything but valuable or meaningful. If anything it wakes suspicion to whether this is really about education and compliance or rather about monitoring and filtering out morons from the company. No one could miss out on what the company wants you to answer. Even a monkey could figure out the expected answer…

I understand why one would be tempted to choose to go for a simple radio button choice-kinda-answer, to get simple statistics for the HR to overview. But really… This is crap. It would be much more interesting and meaningful to have more diffused and not so obvious situations and to have group discussions and offer open answer options.

Another game mechanic to be considered in these kind of designs is ”branching choices” to create more intricate storylines to be explored and investigated. Much like in old fashioned Solo RPGs. But these should be designed in a more blurred – and not so black and white -manner. And they should focus around self assessment and reflection rather than streamlined tests that feels like big brother’s monitoring your level of compliance. The focus should be on me exploring the culture instead of management testing me.

And then we have the blue pill/red pill choices. Would you want to know what happens at any cost? Would you choose the red pill even if it is not among the proposed choices? What would happen if you made choices outside the box? Would there be punishment. Does it matter how I choose? Compliance tests ARE belittling and stupefying by nature! They are there because there are cultural problems in the first place.
But they are not the right way to fix that problem. They imply that you are not supposed to think outside the box or worse questioning the boxes. But you should. In my opinion you should try to disrupt and ”game” these tests and question them since they offend your intelligence by offering no meaningful choices.

What meaningful choices really add to a design is a sense of autonomy. The freedom to choose and the understanding that my choices really matters and makes a difference is immensely motivating and inspiring. And thrilling.

To discuss choices and dilemmas with others and having to make complex group decisions could be even more creative and developing.

Back to the kids and the dad in the restaurant. What do you think? Was he lazy not have the discussion on the drinks once again, when he knew they would make bad choices on their own or did he just help his kids by making good decisions for them?

Please let me know what you would do in a similar situation or when designing a multiple choice system.

”I choose you Pika-chu!” – Ash, Pokémon trainer