Avsnitt 05 – Spelarresan

Så var det dags för säsongsavslutning av Gamificationskolan och jag vill ha er feedback. Ni som tittat på avsnitten: Vad var bra/dåligt? Vad saknar ni? Och framförallt – vill ni ha mer? Kommentera i alla kanaler eller maila till gamificationskolan@gmail.com med all typ av feedback. Tack på förhand!

Oavsett vad ni tycker så har jag personligen tyckt att formatet har varit roligt att utforska. Fem (5) ordinarie och två (2) lite längre bonusavsnitt har det blivit. I bonusavsnitten har jag intervjuat smartingar och brutit av det rent undervisande. Jag kommer att prova lite nya saker under våren men fortsätter med Gamificationskolan i den mån det finns intresse och ämnen ni vill höra mig bena i. Det finns ju en hel del att välja på. Bra exempel. Dåliga exempel. Historiken. Ämnesspecifika tillämpningar.

I detta avsnitt: Att designa för en bra användarupplevelse handlar om att förstå användarens behov och det behovet växlar över tid. Det finns några väldigt tydliga faser i den upplevelseresan som varje användare går igenom. Så vi behöver alltså ta hänsyn till inte bara varför och för vem utan också när.

Jag bjuder också på ett riktigt vasst boktips för hemmafixaren som vill börja med Gamification själv.

Game over för denna säsong m a o

 

Bonus Episode: State of Gamification

Hey guys! And welcome back!

I had a sit down with ”Professor Game” creator and host Rob Alvarez, just after christmas, for a talk about gamification and where we are right now in terms of maturity, research and proven results.  Rob, more than anyone, should know what’s up with gamification after more than 60 (!) interviews under a year with experts and practitioners of Gamification, serious games and gamebased learning.

blur close up device display

Photo by JESHOOTS.com on Pexels.com

We had an entertaining and educating talk that ran for approximately 20 minutes.  Pretty long, compared to the other episodes, but worth every second. Roberto Alvarez Bucholska is a merited teacher and a learning designer, originally from Venezuela. He is now working at IE Business school in Madrid, which is one of the top institutions in the world of its kind. He was one of the speakers at Gamification Europe last year. And also with his podcast one of the conference marketing sponsors.

Robertos passion for engaging learning and his insights in the field of gamified experiences, combined with what he learned from the engagers on his podcast series, makes him the perfect go-to-guy when it comes to assessing the state of gamification and the gamification of the year yet to come. Help yourself to a really engaging dive into the state of gamification! And have yourself a grand new 2019!

 

Watch the other episodes as well:

Most episodes are in swedish, but 3 of the episodes are subtitled in english, and the other bonus episode i did contains mini-interviews in english with Zac Fitz-Walter and Yu-kai Chou.

04 – Bygga vanor

Varför är det enklare att hålla igång dåliga vanor än såna som är bra för oss och hur skapas egentligen en ny vana?

Gamification är en långsiktig strategi för att driva beteenden och bygga nya vanor. I det här avsnittet pratar vi om de olika delarna i ett vanebygge och ger lite exempel på hur det kan gå till. Det är enkelt att sitta i soffan och käka chips och svårt att komma i löpardojorna och ut i spåret. Hur fungerar egentligen vår hjärna när det gäller detta? Varför kan vi göra vi vissa saker utan ens tänka på det? Äta julmat och godis t.ex. Ibland trycker vi in saker i det där hålet mitt i ansiktet utan att ens reflektera över det. Av gammal vana. Old habits are hard to break! Men julkorven den har två! God jul på er!

 

03 – Storytelling och narrativ

Lästid: ca 2,5 min

pexels-photo-1043512.jpeg

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Vilken betydelse har narrativet d.v.s temat, tonen och ”den röda tråden” när du designar en gamificationupplevelse? Vilken är den berättelse som får dina användare att känna sig som hemma i kontexten?

På fråga A svarar vi ”stor” och på fråga B svarar vi ”det beror på”.  Vad det beror på är vilken din målgrupp är och vad kärnaktiviteten i din tjänst eller ditt sammanhang består av. Det beror också på kulturen och värderingarna hos den aktuella målgruppen. Är detta något jag, som användare, kan identifiera mig med? Tror jag på att avsändarens ärliga och genuina uppsåt? Om man som avsändare, i sin berättelse,  lovar något så behöver man också kunna infria de förväntningar som det skapar. Om man t.ex. vill framställa sig som ett hållbart och miljömedvetet alternativ så funkar det bara om man faktiskt har täckning för sina påståenden. Om en granskning skulle visa det motsatta så blir fallet dubbelt så hårt som om man aldrig hade lovat nånting. Ett hållbart brödföretag måste bevisa att de gör allt för att reducera sina klimatavtryck genom förnybar el, återvinningsbara plastpåsar och andra satsningar på miljön.

Storytelling och narrativ handlar i grunden om att hitta rätt tonalitet för sin gamificationdesign och om att knyta ihop aktiviteterna i en tjänst genom en tydlig berättelse eller genom metaforer som leder spelaren framåt. Detta kan hjälpa det episodiska minnet i ett lärande. Man knyter upp sitt lärande på olika steg i berättelsen. Eller så kan det få mig som spelare att attraheras till den specifika kontexten och få mig att bli engagerad och dras med i aktiviteterna, som genom temat och narrativet blir mer begripliga och meningsfulla.

Ett av mina favoritexempel, när det kommer till användning av tema och narrativ i gamificationdesign, är språkutbildningsappen Memrise. I denna tjänst använder man sig av växtriket som en metafor för växande kunskap och man leker med olika plantmetaforer för själva inlärningen. Långtids- och korttidsminnet symboliseras av en planta i olika stadier av dess utveckling. När man först börjar lära sig en ny språkgrupp (t.ex. Hola, Si, No Gracias) så får man bokstavligt plantera ett frö för varje nytt ord. När man repeterar så vattnar man fröet/ordet. När man sen svarar rätt upprepade gånger så börjar fröet gro och när man befäst kunskapen och inlärningen är avklarad så har fröet vuxit och blivit en blomplanta som man får plantera i sitt växthuset (sitt långtidsminne).

I avsnitt #3 förklaras även begreppet Flow. Avsnittet är 4:20 min långt.

02 – Feedback

Det är den 8:e december och det rasar snö från taket. Och det snöar oavbrutet. Det är så mycket vinter som det nånsin kan bli. Fotavtrycken i det lite töiga snötäcket som täcker marken vittnar om min väg när jag promenerar till gymmet. Jag kan se var jag kommer ifrån och jag ser var jag är på väg. Världen ligger öppen och kan välja var jag vill gå. Och det crunchar lite härligt under fotsulan. Jag finns! Jag gör avtryck! Snö kan verkligen vara härligt ibland.

Det andra ordinarie avsnittet av Gamificationskolan är online! Om ni missade det första avsnittet eller gårdagens lite längre speciella bonusavsnitt om spelmekaniker med bl.a. lite godis från årets upplaga GamifyUs med häftiga intervjuer så kan ni ju kolla upp dem först istället om ni känner för det. Annars finns de ju kvar även efter. Visst är det härligt med valfrihet?

Dagens avsnitt är knappa 4 minuter och handlar alltså om feedback. Jag älskar feedback. Att på jobbet får feedback, speciellt från nöjda kunder, är nästan det bästa jag vet. En klapp på axeln eller ett uppmuntrande ord. Det är också det kanske viktigaste elementet av alla när det handlar om gamification och motivation. I avsnittet berättar jag mer om olika typer av feedback och hur man genom att kombinera dem med att sätta upp utmaningar och egna mål kan få till en riktigt bra motor för alla typer av gamification! Trevlig tittning och ha även en trevlig andra advent mycket julmusik och ljus.

OBS: Kom ihåg att ni alltid kan nå mig för frågor, konsulthjälp och bokningar på jan@insertcoin.se eller maila Gamificationskolan på gamificationskolan@gmail.com.

OBS, OBS: Glöm inte att ge mig feedback – jag älskar feedback!

01 – Ordet Gamification

Jubel och trumpeter! Det är dags för premiäravsnittet av videologgen ”Gamificationskolan”.

Vad är nu detta? Jo, det handlar om fem korta pedagogiska gå-runt-och-prata-videos där jag, Jan Bidner, går runt och pratar om Gamification. Eller spelifiering som en del människor kallar det.

Ja, och så gör jag mitt bästa för att så pedagogiskt som möjligt reda ut begreppen och metoderna kopplade till området. Lite gamification-for-dummies om man så vill.

Till exempel pratar jag om hur storytelling, utvecklingsfeedbackdirekt feeeback, vanebyggande, spelarresan och flow fungerar.

I detta första avsnitt introducerar jag serien, definierar ämnet och berättar om varför gamification får mig att känna mig som han Neo i Matrix.

Christmas gift of the year: better habits and recycled clothes?

Can we use gamification to build saner consumer habits instead of driving insane shopping behaviour?

”You say you want a revolution. We all wanna change the world” / J.Lennon

”So it’s Black Friday again and what have we done, another shopping year older and a new one just begun.” Once again we will be spending an insane amount of money to make sure that we have the latest iphones, the smartest voice assistants and the latest brand of whatever. Just recently Ali-baba invented Singles Day and the other week, on that particular day, they beat Black Friday and hit high-score on sales with ridiculous 8bn (!) dollars world wide in just one day!

We know that we tend to shop more in times of crisis. Because we believe that it will make us happier. (I guess Trump is partly to blame for this recent shopping frenzy?). Shopping your way to (really short term) satisfaction is sort of a quick fix for nothing at all. And I am ashamed on account of all serious game designers when we use black hat gamification to drive insane shopping behaviours like this example from earlier this week. When at the same time, on the same planet, the harsh reality of climate change is a clear and present fact, with overshot day creeping a little bit closer every passing year. We are all so painfully aware (well most of us at least) that we are going to have to change our consumer behaviour in some radical way, and start turning this tide around to actually give the world a reasonable chance to start healing itself.

As compassionate, thinking and reflecting human being one might sometimes stop and wonder: would the world stand a better chance without humanity? But then again on crisp winter days like these when the sun is out and the people around us are happy and content, those days it is a bit hard to imagine and grasp the gruesome fact that the earth is actually dying. And it’s even harder to act upon that notion. What hear about on the news and read about in the morning paper all seem so distant and abstract in a way. And I’m like: ”Well hey, there are no catastrophes around here.”

And I do my best to contribute with those these little acts of sustainability in my everyday life, such as sorting out the garbage and driving my electric hybrid car, when I’m not biking. And i mostly shop for ecological groceries. These tiny actions, however small and silly, not only make us feel a little better about ourselves, they are also the first steps in the right direction. On my own I’m not gonna amount to much by this behaviour, but together with many others like you, my attitude change and my tiny efforts will eventually change the world. We only need a tiny spark to fire the habit revolution in our everyday lives. That mindset is about starting to change our key stone habits when it comes to sustainability.

I have one small problem though… The world doesn’t seem to be that bad off looking out my window. It doesn’t give me enough feedback as a proof to how bad things really are. It doesn’t lie there screaming and bleeding yet. Thank god. If it was it would already be too late.

Of course we have all these smart scientists telling us what we need to know and do. We are being informed and educated daily. But still we don’t really seem to find the urge to radically change our lives. Not enough. Not yet. But in order to secure our survival we just have to. Simple as that. And changing our habits starts with awareness, followed by an attitude change, followed by actions eventually. But even if we are aware and somehow manage to change our attitudes and incorporate the right mindset, that last step still takes something more for us to actually act upon our awareness. We need a clear cue and a visible result or a sense of reward or feedback to actually start doing something persistent. What difference do our actions really make? Will they even affect anything or anyone?

I mean the reward of buying a new 65 inch flat screen telly is often much more tangible than planting a seed. And waiting for it to grow. It’s there but it’s so hard to see.

So could we do something about this? Could we make a gamified self help app for the world? Just like Jane McGonigal did for herself? Like a superbetterworld-app?

Right now i am involved in prototyping a gamified coaching app pursuing just that, to coach people into more sane energy consumption habits. It is a really interesting case and we have only just gotten started, so there’s not a lot to say at this stage other than just working on it for an intense design sprint week at least it made us in the design team more aware and it had me think daily about how to minimise my own carbon print by shutting down home electronics, turning the tap and lowering my temperature. It’s not that hard but it takes new routines and a new mindset. Such as making the Christmas gift of the year “recycled clothes”. That is really awesome. So, happy Black Hat Friday everyone! Don’t get to carried away by evil forces and focus on recycled stuff and giving away donations instead! I want a brand new world for Christmas!

#gamification #behavior #shopping #consumption

Adaptiv spellista för lärande : Läromedel och musik i en digital värld

adult boy break browsing

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Digitaliseringen är fortfarande en hård nöt att knäcka för läromedelsindustrin. På samma sätt som fotobranschen, skivindustrin och nu senast nyhetsvärlden genomgått revolutioner till följd av digitaliseringen, så brottas läromedelsföretagen nu med den eviga frågan ”anpassa sig eller dö”. Hur ska man egentligen kunna fortsatta vara relevanta och tjäna pengar på sin kompetens och sitt värv? Hur kan man evolvera och ändå fortsätta värna kvalitet och kontinuitet i en tid där information vill vara fri, supertillgänglig i ständig förändring? Ännu räddade av statliga upphandlingsavtal och kanske även av gammal vana och hävd, och kanske också för att ingen av ”de andra” ännu vågat sig på att ett ordentligt disruptivt steg, så står läromedelsföretagen idag inför en ofrånkomlig transformation.

En del har förvisso redan börjat. Försiktigt. För vilken kapten vågar kasta provianten över relingen innan det är absolut nödvändigt och oundvikligt? Och vem ska egentligen betala för detta nya, agila sätt att förhålla sig till information och kunskap? Och inte minst, hur ska man rent praktisk kunna värna upphovsrätt och ersättningsmodeller när man inte kan låsa och stänga in formaten längre. Det var ju så mycket enklare förr, det här med läromedel, när man producerade och sålde påtagliga produkter som pappersböcker eller multimedia-CD-rom…

Affärsmodellerna för tillgängligt och kvalitativt material på nätet har varit en utmaning ända sedan de första fildelningsprotokollen för digitala media blev tillgängliga. Kanske framförallt i och med att de första stora användarvänliga och konsumenttilvända fildelningsapplikationerna nådde en större publik i slutet av 90-talet. I mitten av 2000-talet kom en svensk lag om att det var olagligt att ladda ned och fildela. Och diskussionen om lagligheten hade då pågått ett tag, men samtidigt tyckte varannan svensk att det borde vara lagligt att fildela. Många erkände utan omsvep att de gjort det själva. Inte minst skivindustrin har fått stå exempel för denna omkullkastande utveckling med Napster, Kazaa, Piratebay, iTunes och Spotify som några milstolpar i disruptionen kring hur vi delar media i allmänhet och konsumerar musik och film i synnerhet.

Om vi backar historien gällande just digital musik så finns det framför allt två avgörande innovationer som, kanske mer än något annat, påverkat utvecklingen av digital spridning och hantering av musik, så till den milda grad att många menar att skivbranschen är död eller iaf kraftigt nere för räkning och att den fortfarande jobbar med återhämtning. Och arbetet sker på flera fronter med både juridik, innovation och nya format. Att förändringen till följd av digitaliseringen är genomgripande och totalt disruptiv kan ingen förneka. Skivbranschen kan aldrig bli vad den varit igen. Och tur är väl det.

Innovation #1

1991 väljer ISO-standardiseringsgruppen Moving Pictures Experts Group (MPEG) ett audio encoding-format utvecklat av Karlheinz Brandenburg och hans kolleger vid Fraunhofer Society att utgöra ISO-standard för komprimeringen MPEG-1 (filmkomrimering) och dess ljudformat i lager 3 (MP3). Detta blir en etablerad ISO/IEC standard som står sig än i dag även om det finns mer effektiva format. Detta format möjliggör att konvertera musik på CD-skivor till komprimerade musikfilmer som enkelt kan delas via internet.

flat lay photography of person holding android smartphone

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Innovation #2

I juni 1999 så lanseras Napster en Peer-to-peer-plattform (p2p) skapad av Shawn Fanning som låter användare dela filer med varandra. Napster tillhandahöll en indexerad, centraliserad server som indexerade filerna och en infrastruktur där användarna kunde söka efter mediafiler. Detta skapade en problematiserad syn på delning av upphovsrättsskyddat material. Man laddade ned filer direkt från varandras hårddiskar. Den enda skillnaden mot för tidigare p2p-ringar, där datornördar kunde dela filer via andra och mindre tillgängliga och användarvänliga protokoll, var tillgängligheten med enklare gränssnitt och den därmed av användare explosionsartade tillväxten. Plötsligt var fildelning enkelt och tillgängligt.

Det dröjde inte länge förrän skivbolagen och artisterna började stämma tjänsten. Det mest kända fallet är när Metallicas Lars Ulrichs stämmer Napster i dec 1999. Och även om filmbolag och andra rättighetsägare med jämna mellanrum vinner strider här och där mot aktörer som t.ex. Piratebay anförda av organisationer som RIIA och Antipiratbyrån så får nog det stora kriget ändå ses som förlorat. Det olagliga fildelningen har också svalnat betydligt i takt med att nya och bättre betaltjänster vuxit fram och sakta vunnit mark. Från Apples iTunes till Spotify. Nya konsumentbeteenden har formats. Spellistelyssning, låtfokus och hitlistor framför album. Och en annan organisering runt musikindustrin började skönjas där skivbolagen fick mindre makt och tjänade mindre pengar och artister själva får makt över hela kedjan från produktion till distribution. Det blir helt enkelt enklare att nå ut. Men också svårare att tjäna lika mycket pengar som tidigare.

Spotify droppade priserna på musiken, för att nå ut, och även ersättningarna till artister och upphovsrättsägare. Det knorrades inledningsvis. Men det fanns ett enkelt skäl. Man hade insett att musikbranschen slogs mot väderkvarnar så för att inte förlora matchen mot en anonym månghövdad hydra av fildelarkonsumenter så behövde man ta till drastiska metoder. Att vissa artister valde, och väljer, att stå utanför Spotify och andra strömmande tjänster, blir med tiden inte bara ett fåfängt försök att få tillbaka det gamla sättet att kontrollera marknaden och profitera på konsumenterna. Det blir också ett hån mot desamma. Det går helt enkelt inte att hålla liv i de gamla affärsmodellerna med konstgjord andning och pacemaker. Man behöver både möte och etablera nya beteenden hos musikonsumenterna. Och för att återerövra konsumentmakten från det decentraliserade piratsamhället där man delade fritt, så behöver alltså man tänka i helt nya banor och skapa tjänster som är så bra, användarvänliga, kostnadseffektiva och så smidiga att konsumenterna återvänder. Enkelhet, kvalitet och tillgänglighet klår hemmapul, växlande kvalitet och tidskrävande krångel.

apps cellphone communication computer

Photo by John Tekeridis on Pexels.com

Det blev en konsumenternas marknad i större grad än tidigare. Där tjänsterna anpassade sig till din livsstil med smarta telefoner, appar och sömnlöshet mellan hemmet, det mobila, träning, fritid, och arbetet. Musiklyssnarna hade fått mer makt. Spotify fattade detta, precis som Netflix, att man behövde lära känna sina användare och deras kontext. Man behövde kunna bli bättre på servera musik i användarnas smak i ett format som passade deras livsstil. Känna igen mönster och algoritmer. Och skapa förföriska upplevelser som optimerar tjänsten ur ett konsumentperspektiv. Konsumenterna står inte längre med mössan i hand och tar emot vilken skit som helst när det kommer till distribution, paketering och dikterade villkor. Det här sättet att designa för konsumenternas upplevelse, User Experience Design, är idag en självklar konkurrensfördel, inte bara i extremt konsumentstarka produktbranscher som bilindustrin eller med- och fintech där upplevelsen är avgörande för vinst eller förlust, liv eller död, utan även i enklare och mer vardagsnära digitala tjänster. Konsumenterna är bortskämda och förväntar sig detta. Det är en fråga om respekt för användaren och hennes tid. Design- och designtänkade i design av tjänster är idag en självklarhet.

Så när vi nu tittat på musikbranschen och funderar på döda afffärmodeller och nya transformerade konsumentbeteenden, vad kan vi lära oss av det och ta vad kan vi ta med oss in i läromedelsindustrin? Hur kan den förändras och inte dö? Hur kan den överleva genom att anpassa sig till lärarens utmanande vardag och en ständigt föränderlig verklighet? Hur kan den bli mer tillgänglig och användarvänlig för de som vill lära sig? Prenumerationer, spellistor, adaptiva lärspår och en sömnlöshet mellan skola, fritid och livet i stort. Hur kan den finnas med oss på våra villkor? Och utgå ifrån ett användar- och lärcentrerat perspektiv snarare än det här envägsperspektivet där läromedelsföretagen tror att ”mina sidor” är användarens perspektiv när det i själva verket handlar om inlåsning. Att tro att man som läromedelsföretag kommer att vara den enda producenten i en värld som denna och krampaktigt försöka låsa in skolor och lärare i en form. Det kommer inte att funka. Hur kan man öppna sina API:er och sälja delar och tjänster på ett mer spellistevänligt sätt? Hur kan man skapa adaptiva lärspår som anpassar sig till eleven där hen är?

boy child clouds kid

Photo by Porapak Apichodilok on Pexels.com

Det spås att nästa stora onlineföretag i nivå med Google och Facebook kommer att vara inriktat på skola och lärande. Och att det är en verklig konkurrent till skola och läromedel-as-we-know-it. Man pratar om 2030 som ett riktmärke för när detta är verklighet. Och det är lång tid dit i relation till hur fort allting går idag. Men ändå dags att börja fundera? Kanske är det något av de befintliga jättarna eller så är det ett helt nytt sorts företag som tar ledningen i denna utveckling.

Men oavsett vilket så kommer det med inte vara ett skolvärldens Kodak eller ett Warner som tar det klivet. Jag är rädd att de kommer att klamra sig fast vid det sjunkande fartyget som en stolt kapten. Trots att råttorna redan för länge sen lämnat skeppet.

Misslyckandets magi och maffiga mål

Vi har hört det så många gånger: Det är tillåtet att misslyckas. Vi lär oss genom våra misstag. Fail fast. Men vem vill egentligen misslyckas? Vem vågar riskera tillkortakommanden eller fiaskon? Vem vill bli besviken på sig själv, ha fel och känna sig dålig? Hellre låta bli än att utsätta sig för den obekväma situationen.

Vi har väl alla hört om Thomas Edison och hans klämkäcka inställning till sina misslyckade innovationsförsök och hur han som svar på tal utbrast: ”Nähejdå, jag har inte alls misslyckats 10 000 gånger – jag har bara kommit på 10000 sätt att INTE göra en glödlampa”. Och så gned han envetet på tills han till slut, efter den gigantiska högen av ickeglödlampor, äntligen lyckades med sina experiment. Och succén var ett historiskt faktum. Sensmoralen: Ge inte upp! Förr eller senare så lyckas du!

Jojo…

Men handen på hjärtat – hur ofta tillåter vi oss egentligen misslyckande? Ofta låter vi kanske istället bli att ge oss in på saker som är nya, osäkra och obeprövade . Sånt vi inte tror att vi behärskar. Vi tvekar och blir halvhjärtade och så rinner det hela ut i sanden innan vi ens kommit ur startblocken. Jag har funderat en del på det här på sista tiden och tror att det kan bero på (minst) sex olika saker att vi inte vågar i tillräckligt stor utsträckning:

1) Vi sätter för små och kortsiktiga mål.

2) Vi ger upp innan vi ens gett det en ärlig chans.

3) Vi är för dåliga på att konkretisera målet och förväntningarna på oss själva och resultatet.

4) Vi är för dåliga på att bryta ned målet i mindre delmål.

5) Vi är dåliga på att uttala våra mål högt för andra.

6) Vi är rädda för att brinna för att vi är oroliga för vad andra ska tänka och tycka om vi förhäver oss (typiskt svenskt? Jante?)

Jag ska ge ett närliggande exempel från mitt eget liv och dela med mig av en insikt. För ungefär en månad sedan så bestämde jag mig plötsligt hastigt och lustigt för att jag ska genomföra en Ironman 2019. Alltså om ett drygt år. En överslagshandling? Ännu en konsekvens av min impulsivitet?

Det är ju trots allt ett ganska vågat prestationsmål för någon som inte kan crawla, som inte ens äger en hyfsad landsvägsracer och vars främsta idrottsliga prestation är en halvmara för drygt två år sen. Så vad, kan man fråga sig, får en hyfsat normalbegåvad individ som mig att sätta upp ett sånt orimligt, rentav vansinnigt mål? Hur vågar jag?

Två saker. Jag läste en träningsblogg av en bekant som gjorde resan för några år sen – i princip från noll till hundra – och slogs av den genuina ärligheten, sårbarheten, kampen, uppgivenheten, målmedvetenheten och glädjen. I att ge sig själv ett tydligt mål. Och en ärlig chans. Ett obevekligt och alltigenom nyttigt mål som är större än alla tidigare prestationsmål. Jag blev inspirerad att läsa om den här ”vanliga” människans resa. Kan hon så kan väl jag?

Den andra insikten var den som slog mig som en klubba när jag läste det inspirerande citatet: ”Dream big – dare to fail!” för kanske sjuttielfte gången och plötsligt förstod vad det faktiskt betydde. Att drömma tillräckligt STORT och misslyckas är bättre än att inte drömma alls och misslyckas. Eller att drömma för futtigt. Ni vet: sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna. Ett tillkortakommande i en STOR satsning tar dig ändå en bra bit på vägen. Vilket oundvikligen resulterar i en massa delsegrar och framgångar på vägen! Och då behöver inte misslyckandet vara ett sånt oerhört nederlag utan bara en ojämnhet på vägen mot målet. Huvudmålet blir en bonus, ett flyttbart målsnöre. Det handlar om att vara flexibel. Och omformulera. Och vara envis! Ett tydligt och stort mål skapar ett driv och genererar en massa positiva effekter. För att summera effekterna för mig efter de första fyra veckorna:

⁃ En halvmara känns plötsligt rätt kort…

⁃ Jag har anmält mig till en crawlkurs i höst…

⁃ Jag har höjt min träningsnivå med ca 75%

⁃ Jag har gått ned i vikt

⁃ Jag har mer muskler och mindre mage

⁃ Jag håller på att köpa en riktig racercykel

– Jag har drastiskt förändrat mina kostvanor

My gosh… även om jag inte skulle lyckas ta mig hela vägen till en full Ironman 2019 och ”bara” gör en svensk klassiker eller en halv ironman så har resan varit värt allt.

Därför: Dream BIG – dare to fail

P.s. I dokumentären ”Andy and Jim” berättar Jim Carrey om hur hans pappa, för familjens skull, övergav sitt jobb och sin dröm som frilansande musiker för ett säkrare jobb som banktjänsteman. Därför blev han också extra bitter när han som lök på laxen förlorade jobbet som han inte ens tyckte om. Sensmoralen där, resonerade Jim Carrey: ”…det är bättre att satsa på det du älskar och brinner för – eftersom du kan misslyckas även med att göra det du inte älskar”. Och Jim levde efter den devisen. Värt att tänka på och att ta efter?

En mer nyanserad mansbild

”En strid ström av tårar förstör min makeup, får mig tappa mitt ansikte. Jag måste se upp. Måste gömma mig bakom mina svarta solglasögon”

Jag skrev en låt till invigningen av regnbågshyllan på Umeå Stadsbibliotek 2012. Det fick mig att börja fundera och reflektera runt det här med min egen könsidentitet. Som medelålders heterosexuell man. Och den normens begränsningar. Vi är inte fria. Inte på långa vägar.

Som ett brev på posten drabbades jag av en existentiell kris. Som förvärrades av Maria Svelands chockerande tidsdokument ”Hatet”. Vad fan är det här? Är det här manlighetens fula anlete? Måste jag stå till svars för det här? Eller är det några idioter och ”andra män” vi pratar om? De som är våldtäktsmän? De som utnyttjar härskartekniker och som håller varandra om ryggen. Och förminska andra. Som använder subtila hot som en del i maktspelet. De som hotar Zara Larsson på sociala media och som tycker att ”vänsterkvinnor borde bli våldtagna av invandrare”. Jag skämdes över att vara man. Vi är inte skapelsens krona. Vi är jordens avskum. Eller åtminstone krymplingar när det kommer till djupa relationer med andra människor, med våra barn och våra partners. Och inte bara det. Det finns en massa mer eller mindre osynliga gränser som vi tvingas förhålla oss till som män. Ändå pratar vi inte om dem. Men hamnar man utanför dem är risken stor att man bestraffas. På olika sätt.

Nu har omvärlden hunnit ikapp. Känns det iaf som. #Metoo-upproret visar på en manlighet i kris. En sjuk normalisering av den här obalansen demaskeras och ifrågasätts nu med obönhörlig kraft. Svenska Akademien faller sönder. Avicii/Tim Bergling tar sitt liv. Stadsteaterns chef Benny Fredriksson likaså.

I spåren av de hänsynslösa namnpubliceringarna i efterdyningarna av #metoo måste vi fråga oss: Hur skrapar vi ihop resterna av den föråldrade mansbilden och pusslar ihop den till nåt nytt och mer… användbart?

Hur ska Klådan, Timell, Virtanen, Heimersson och alla vi andra kunna gå vidare? Hur blir vi bättre? Det ÄR på många sätt en mansbild i kris. Men också i förvandling. Män har börjar prata med varandra om det här. Och reflektera. Det är oundvikligt.

Ett samtal om hur vi är och hur vi förväntas vara i relationer och i samhället har inletts. Män förväntas inte vara svaga. Män förväntas inte gråta. Vi rycker upp oss och skärper oss. För fa-an! Vad är accepterat och uppmuntras egentligen? Vad är egentligen – om vi ska vara ärliga – attraktivt och sexigt? Lite jävlar anamma och skydda din flock. Hur uppfuckade är vi egentligen i våra primitiva ideal? Vilken orimlig mansbild är det som med förkrossande majoritet präglar hela popkulturen? Hårda, tysta, beslutsamma och känslokalla hämnare.

Och då pratar jag inte bara om den stereotypa bilden av jägare och byte i porrfilmer utan även om de allra flesta mainstreamfilmer från Hollywood. Hur påverkas vi då av det här? Även de mest ”fina” och ”goda” män tvingas förhålla sig till och vad detta skapar för typ av samhälle där det finns en grov obalans mellan vad som å ena sidan sägs och vad som å andra sidan reproduceras i form av tveksamma ideal. Det här gynnar ingen. Utan möjligheten att få vara sårbara så går vi under.

I förhållanden måste man kunna få vara både stark och svag. Annars imploderar man. Att vara människa innebär alla nyanser av känslospektrat. Även om man är man. Det är lite det som låten jag skrev handlar om. Skörhet och paradoxen i mansbilden.

Här presenterar jag delar av sångtexten till ”En strid ström av Tårar” 👊🏻⚡️💧- låten som jag nu tillsammans med Linda Blåfors-Carlsson och Daniel Ström håller på att kickstarta en musikvideo till – därför att vi vill se en mer nyanserad mansbild. Vill du också det? Kickstarta via denna länk eller hör av dig om du vill hjälpa till på nåt annat sätt eller bara behöver prata om det här: https://kickstarter.com/projects/144242725/en-strid-strom-av-tarar-musikvideo?ref=user_menu

Kolla även: