Lyhörda möten – en sjukhusclowns reflektioner

bobbi

Foto: Kalle Prorok

BOBBI: Vad heter du?
BARNET: *mummel*
BOBBI: Knut? Heter du Knut?! Men vem var det som knöt dig?

Jag är inte bara pappa och projektledare – Jag är clown också. Min ”det-här-visste-du-inte-om-mig” kan vara en riktig icebreaker på fester eller i möten med nya bekantskaper. Ofta skrattar folk till och undrar för en sekund om jag driver med dem. Men det gör jag alltså inte. Jag är en riktig pajas. Alltså inte 24-7, men när andan faller på.

I snart ett och ett halvt decennium har andan fallit på åtminstone en kväll i veckan. Då cyklar jag iväg till Norrlands universitetssjukhus, kliver in i ett korridorsförråd, sminkar på mig en clownnäsa och byter om till clownen Bobbi. Bobbi är en sjukhusclown som på uppdrag av Barncancerföreningen Norr och Folkuniversitet agerar ÖverLekare på Barn 3 i Umeå. Det är den avdelning där barn med cancerdiagnos vårdas.

När man säger clown så associerar de flesta antingen till cirkuskonster och burdusa, bullriga drutta-på-ändan-clowner som uppträder och drar ett trick i manegen eller hur de  som barn traumatiserades av clownen Pennywise, som dök upp ur kloaken och med sina sylvassa tänder slukade barn, i Stephen Kings mardrömslika miniserie DET. Och visst är sjukhusclownen en avlägsen släkting till åtminstone den förstnämnda. Men ändå finns det en del avgörande skillnader.

LYHÖRDHET

Som sjukhusclown så möter man, till skillnad från en cirkusclown, barnet med stor lyhördhet och i deras egen miljö. Eller rättare sagt: i den miljö där de för närvarande befinner sig.
Även om barnet och en förälder under en viss tid bor i ett rum på avdelningen så kan det vara svårt att känna sig riktigt hemma. Sjukhuset kan på många sätt upplevas som en steril och allvarlig miljö. Och det är ett intimt möte där barnet och barnets familj är huvudpersonerna. Det är barnet och barnets syskon som styr och sätter tonen i mötet. Det är inte clownen som är huvudpersonen eller som ska driva sin vilja. Clownens karaktär, fokus och tempo förändras utifrån situationen och utifrån barnets reaktioner och initiativ. Uppgiften mer än något annat är att lyssna in och tolka barnets behov. Och ibland blir resultatet en finstämd tyst stund med såbubblor och visksång. Ibland tokroligt och halvneurotiskt klantkaos med en familj som skrattar så de håller på att kissa på sig.

…ibland blir resultatet en finstämd tyst stund med såbubblor och visksång. Ibland tokroligt och halvneurotiskt klantkaos med en familj som skrattar så de håller på att kissa på sig.

NAIVITET

Clownen kan ställa raka och naiva frågor som t.ex. ”varför har du en sån där konstig slang i huvudet? kan man inte få ha coca cola i den istället?” och ibland kan man bjuda in till interaktion i såpbubbleblåsning, sånger, bus eller varför inte vattenkrig. Men ibland kan det vara samtal där barnet får vara den som vet saker, förklarar och kan hjälpa, den inte alltid helt smarta, men ack så kreativa, clownen att förstå hur saker fungerar och vilka regler som gäller. Ibland blir det musikgissning eller hänga gubbe. Och ibland danstävling eller melodifestivalsrepetitionslåtskrivande. Ibland så kan det också bli lite stökigt och kladdigt av såpa eller trasig frukt och då är inte clownen sen att städa upp… eller att skylla ifrån sig. Om det sen råkar ta slut på allt toapapper eller om föräldrarna blir indragna i en onödigt komplicerad städuppgift så spelar inte det så himla stor roll. Huvudsaken är att barnet är med på noterna och har hyfsat kul.

IMPROVISATION

Även om Bobbi har en del tricks i rockärmen, som till exempel en diger repertoar av barnlåtar, ett och annat billigt trolleritrick och några våghalsiga balanstricks så planeras aldrig en clownrond i förväg. Det kan vara ett eller femton barn som vill ha besök och möta clownen. De kanske har radat upp sig i soffan i dagrummet eller så vill de ha besök på rummet. Man vet aldrig vad kvällen bjuder på för överraskningar. Och därför måste man alltid vara i nuet. Inte planera. Vara nyfiken och öppen för alla möjligheter som öppnar sig.

…därför måste man alltid vara i nuet. Inte planera. Vara nyfiken och öppen för alla möjligheter som öppnar sig.

När jag för 15 år sen jobbade som skådespelare så tyckte jag att fri improvisation var bland det jobbigaste man kunde utsätta sig för. Jag kände ett stort krav på att ta initiativ och producera något nytt hela tiden. Och en press att vara unik och rolig. Men den stora konsten med improvisation är att invänta. Och lyssna. Och reagera. Både på rummet, publiken och medspelarna. Och det finns en hel del tricks för att skapa ett flöde UTAN att behöva driva och prestera. Man kan imitera händelser i publiken som t.ex.någon som hostar eller petar näsan. Man kan börja om och komma in igen och igen. Man kan bygga upp ett fantastiskt trick som blir misslyckat och bli förvånad eller besviken. Men mycket handlar om att förflytta fokus från sig själv till barnen, till rummet och till andra saker i rummet. Att vara nyfiken på allt som händer är en viktig drivkraft både för clownen och för barnet. Barnet kan känna igen sig i det. Och det kan vara befriande med någon som bryter mot alla regler. Ibland kan den ärliga och raka nyfikenheten på ett befriande sätt skapa en direkt och nära kontakt mellan clownen och barnet. Jag kan ibland uppleva det som att Bobbi är MER äkta och direkt än jag själv i dialogen med barnen. Det handlar inte om att hålla karaktär eller att spela en roll. Det handlar om att få redskap att vara äkta i mötet.

…det handlar inte om att hålla karaktär eller att spela en roll. Det handlar om att få redskap att vara äkta i mötet.

VÄRDEFULL KOMPETENS

Det här sättet att känna in ett rum och en grupp människor, att förhålla sig till rummet och det som sker i det medan det händer, är en värdefull kompetens. Speciellt när man som jag jobbar med människor som projektledare i IT-branschen och försöker förstå och förklara. Eller när man står och föreläser inför en grupp människor. Det handlar mindre om ett uppträdande och mer om att sätta fokuset på ett ämne eller ett sammanhang. Det är inte jag som är huvudpersonen. Det är publiken. Och ämnet. Jag är mer en lyhörd vägvisare. Den insikten är ovärderlig. Och ibland kan jag vänta in och reagera på saker. Och ibland kan min hjärna komma upp med de mest oväntade reflektioner och ordvändningar. Och det händer oftast när jag bara slappnar av, väntar in och lyssnar. Och reflekterar.

Annonser

4 thoughts on “Lyhörda möten – en sjukhusclowns reflektioner

  1. Johanna skriver:

    Du är en av dom finaste, mest äkta, och kärleksfullaste människor jag känner.
    Du lever.
    Du ger så mycket av Dig själv och jag är helt övertygade om att alla som träffat Bobbi (och Dig) bär med sig Din närvaro , lyhördhet och lekfullhet långt in i hjärteroten för evigt❤️
    Systra Di

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s