När jag blev trollad av en identitetstjuv

– Hello… am i talking to Jan Bidner?

– Eh, yes… That’s correct.

– Hi, my name is Patrick and i am calling from Switzerland

– Hi, Patrick.

– You are working at Sogeti and you are a Gamification Expert?

– I am working at Sogeti, yes.

Så började samtalet. Mannen på andra sidan luren lät besvärad och kämpade sig omständigt fram till sitt ärende. Kände jag nån i Schweiz? Kände jag nån Ivana? Jag svarade att det var möjligt men inte vad jag på rak arm kunde påminna mig. Jag undrade i vilket sammanhang det var han syftade på. Det är nämligen, reflekterade jag sanningsenligt, inte helt omöjligt att jag träffat en person på nån konferens nånstans som jag på rak arm inte kunde dra mig till minnes. Eller som jag haft en dialog online på Twitter med eller i nån sån där Facebookgrupp om Gamification. Men just det namnet kändes efter en del rådbråkande helt obekant. Hurså? Patrick tvekade. Jag frågade honom om det gällde mitt expertisområde. Nä, det gjorde det inte, det var bara på så sätt han hade hittat igen mig. Efter ett tag så kröp det fram att han sökte en person som varit i kontakt med hans mamma (Ivana) och som använde sig av mitt namn och skickade bilder på mig och min familj och som också gav sig ut för att vara jag. Dvs ”en Gamificationexpert som jobbade på Sogeti och hette Jan Bidner”. Och som hade 3 barn och en fru. Och som skulle tala på en gamificationkonferens i Sverige till veckan. Och som nyligen hade varit och genomgått en operation i London. (Vilket inte stämmer). Och som varit i USA och gjort affärer för ett tag sen. (Vilket inte heller stämmer). Och denne någon, som alltså utgett sig för att vara jag, hade sen berättat för hans mamma Ivana att han (jag) låg i skilsmässa med med min fru. Patrick undrade om jag var säker på att det inte var jag som var jag. Jag svarade att jag definitivt var säker på att jag var jag men att jag trots det absolut inte haft nån som helst dialog nyligen med någon Ivana. Och inte heller låg jag i skilsmässa med min fru. Plötsligt började det kännas lite olustigt. Nästan schizofrent. Men framförallt… konstigt. Till saken hör att jag är väldigt transparent på nätet. Både mitt Facebookonto och min Instagramprofil är (har varit) helt öppna. Jag postar, länkar, skriver, kommenterar och taggar hejvilt. Men en öppen profil. Postar jobbförehavanden och familjesituationer. Checkar in och likear. Jag är i princip som en öppen bok på internet. Nåja, nästan i alla fall. Den här presumtive bedragaren hade berättat om sin dotter också, för Ivana. Höll hon inte på med hästar. Och hette hon inte Charity Bidner? Det stämde ju inte alls. Men ändå… Kunde det vara så att nån ändå försökte utge sig för att vara jag? Det kunde ju faktiskt vara den personen som gjort ett dåligt jobb med researchen. Och missat lite i bilden. Varför nu nån skulle vilja vara jag… Jag bad Patrick att skicka nån form av bevis. Hur skulle jag annars kunna veta att det inte var han som försökte stjäla min identitet? Som försökte köra en social-engineering-konst på mig?

– Kan du skicka en skärmdump? Nånting i någon form av kontext, bad jag. Vilket nummer ringde han ifrån?

Så Patrick skickade bilder. Bilder plockade direkt från mitt öppna Instagramkonto. Ett på mig med min familj. Ett på mig och min dotter. Ett på mig som barn. En bild på mig och en bekant. Inga bevis på nånting. Bara lösryckta bilder. Jag bad honom ta en skärmdump på nån form av dialog eller en chatt där bilderna förekom. Det var bara via telefon som kontakten hade skett, tydligen. Vare sig via webb eller sociala media-konton. Men nu blir historien ännu skummare. Patrick (eller Calvin Sixt som han nu efter en del grävande säger sig heta) berättar att allt det här hade börjat rullas upp när Londonpolisen hade kontaktat hans mamma för att försöka få tag på den här ”Jan Bidner”. Det visade sig nämligen att den skummisen under tiden för sin påstådda operation i London skulle ha inlett en relation med en kvinna där  som nu varit försvunnen i 11 dagar och efterlyst av sin mamma. Och nu hade de fått tag i Ivanas nummer som polisen hade spårat (?) Så nu var nog polisen sugen att få tag på mig (!) i relation till försvinnandet. På något sätt hade alltså polisen gjort kopplingen till Ivana. Och vidare till mig. Eller ja, till den person som utgav sig för att vara jag. Det här lät nu riktigt snurrigt. Men då berättade Calvin att jag (han) dessutom skickat en passbild för att bevisa att ha faktiskt var den han sa. Vilket datum var jag född, undrade Calvin. Jag svarade 19 maj – eftersom även det är öppna uppgifter som går att hitta lätt på nätet. Inget nytt alltså. Men, mitt pass… Kunde det verkligen vara sant? Mitt pass?!? Jag fick kalla kårar? ”Are you fucking kidding me?!” – så jag bad honom skicka bilden. Han skickade den. Det var sant! En bild på mitt pass! Hur var det ens möjligt? Inte kunde väl jag vara så inåt helvetes korkad att jag lagt upp en bild på mitt pass på sociala Media?! Aldrig… eller? Kunde jag? Jag scrollade i mina flöden med tilltagande tunnelseende. Och jag tackade Calvin för tipset och sa att jag skulle ringa polisen på en gång. Det här måste gås till botten med. Kunde de ringa honom vid behov? Ja, sa Calvin, det gick bra. Bilden i hans Whatzapp-profil undrade jag. Var det hans mamma Ivana? Ringde han från Ivanas nummer? Ja, svarade han. Det var så det var.

När jag hade lagt på lurenså började tvivlen växa. Jag tittade på passbilden igen. ”Emergency Passport”… ah, den bilden. Jag mindes plötsligt. Jag kom till flyget utan pass inför en Londonresa och tvingades slänga ut 900 kr på ett snabbpass hos polisen på Arlanda. Jag instagrammade bedriften. Där var kortet. Långt ner i mitt instaflöde. Inga siffror och detaljer. Men ändå. Pucko jag.

Jag pratar med mina ledningsgruppskollegor Johannes och Patrik och berättar den osannolika historien för dem i korta drag. Visst måste det vara fejk? Eller? Men vem är det som fejkar? Det måste väl vara Calvin. En del detaljer är ganska ologiska. Men passet. Den detaljen. Tur att jag hittade även det i flödet.

Lite senare kommer min chef förbi. Calvin Sixt har ringt igen och frågat min chef om jag jobbar där. Min chef har svarat diplomatiskt och undvikande och hänvisat till GamifyUs när Calvin frågar Johannes om hur han kan få tag i mig. Han har, berättar han för honom, trots försök, inte lyckats få tag i mig. Vilket både jag och Johannes vet är en lögn.

I över 30 min pratade vi. Calvin eller vad han hette var bitvis väldigt övertygande. Så här i efterhand så var det flera detaljer som var rätt skumma och ologiska. Men tillräckligt många pusselbitar stämde och han var verkligen skicklig i sin spelade oro. Men jag kan verkligen fundera vad han ville. Och hur han hade tänkt använda eventuell information. Jag gav honom ingenting han inte redan hade. Förutom mig själv. Jag vacklade när han berättade detaljer om mig och vad jag skulle göra. Vad jag hade gjort. Och skickade bilder på min familj. Det kändes kladdigt. Och gav mig en funderare. Spelar det nån roll att jag är så transparent som jag är? Att jag syns en del i media och uttalar mig? Är jag en tacksam måltavla? Eller hade han hittat mig ändå? Var det mig eller Sogeti han var ute efter? Jag kollade efter profilbilden i Whatzapp igen. Den som Calvin sagt tillhört hans mamma. Nu var den borttagen. Det blev en polisanmälan av det till slut. Mest för att varna.

Calvin finns på nätet och bor i Schweiz. Men jag lär nog inte få veta om det var han som ringde. Troligen Inte. Inte heller om han har en mamma som heter Ivana. Men är sjukt nyfiken på vad jag gjorde för operation och hur det gick. Hoppas det gick bra ändå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s